Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 22:28

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/scen/rakna-med-publikanstormning-till-hostens-dockteater/

Scen

Räkna med publikanstormning till höstens dockteater

Petter Lennstrand och Björn Carlberg bland de skapelser som i höst ska stå för ”Dockhumor på Scala”. Foto: Nicklas Thegerström

Dockteatern har länge setts som en angelägenhet främst för barn och allvarliga modernister. Men räkna med publikanstormning när ”Allram Eest” och ”Operation Klotty” ställer sig på Scalateaterns scen i höst. Jacob Lundström följer marionettrådarna tillbaka till teaterns själva ursprung.

Björn Carlberg och Petter Lennstrand har just installerat sig på Scalateatern, strax intill Norra Bantorget i Stockholm. Huvudrollsinnehavarna i deras nya projekt ligger visserligen fortfarande inplastade som lealösa tygbylten, men ska snart upp och sträcka på sig i den hundraåriga lokalen. 

Den sjunde november är det premiär för ”Dockhumor på Scala” – en föreställning med gamla favoriter från duons respektive tv-succéer, utan vare sig märkvärdiga kostymbyten eller dramatiska hängslen.

Det blir ett okonstlat upplägg på showen, förklarar Björn Carlberg, med en blandning av muntliga föredrag, musiknummer och sketcher.

Vem är mest föreläsande i dockensemblen?

– Ulf. Han har erfarenhet från näringslivet.

Med födelseår 1907 är investmentbankmannen Ulf Klinkenspiel, känd från vårens SVT-serie ”Operation Klotty”, ålderman i gruppen. Men på Scala utlovas dessutom sång och piano med Norges svar på Robert Wells samt en hård uppväxtskildring från Jukkasjärvi. Scenversionen gör dock att det kommer att krävas en smärre makeover av ensemblen: öppningarna där Björn Carlberg och Petter Lennstrand trär på sig dockorna måste sys om för att de smidigare ska kunna ta sig in och ut ur dem.

Foto: Nicklas Thegerström

Det är lätt att placera dockteater i barnhörnan, där den omvårdas av kulturella institutioner som Marionetteatern och Tittut. För att inte tala om alla kramvänliga figurer på tv genom åren, som pratat på målgruppsanpassad våglängd. Men senare fenomen som ”Operation Klotty” påminner om att dockor kan kommunicera på helt andra frekvenser. På Scalateatern ska Lennstrands och Carlbergs kreationer i tyg och skumgummi, med tydliga släktband till Jim Hensons ”Mupparna”, underhålla en vuxen publik. 

Varför är det så roligt med dockor? 

– Om man ska vara krass hänger väl inte humorn på dockorna. Björn är ju fruktansvärt rolig som person. Nu råkar han jobba med dockor, men han hade varit lika kul om han sysslade med något annat, säger Petter Lennstrand.

– Men vi försöker ju utnyttja det dockorna är bäst på, fyller Björn Carlberg i. Bara man tar i lite grann får de tydliga karaktärsdrag, det händer någonting i överspelet. Och så får man snabbt tillgång till alla karaktärer man har i huvudet.

– Ja, det går att använda den fysiska tajmningen på ett väldigt roligt sätt. Dockorna har liksom undertexten på utsidan, säger Petter Lennstrand.

Petter Lennstrand packar upp den självbelåtna talkshowvärden Allram Eest, som mötte allmänheten redan 2002 i SVT:s barnprogram ”Allra mest tecknat”. Men om teatern utgör ett nytt sammanhang för dockfigurerna verkar de finna sig snabbt tillrätta, åtminstone att döma av hur Allram Eests gapskratt plötsligt fyller lokalen. 

Samtidigt är det förstås skillnad på att agera framför tv-monitorer och möta publikresponsen på en teaterscen. Petter Lennstrand har erfarenhet från bägge världarna. Redan i ungdomen började han som lärling vid Marionetteatern för Michael Meschke, som varit en centralgestalt inom svensk dockteater ända sedan 1950-talet. Där fick han lära sig hantverkets grunder, bland trådar och papier-maché.

– Han var inte så glad i humor har jag förstått, flikar Björn Carlberg in.

– Nej, det skulle ju vara seriöst. Meschke var en pionjär som gjorde fantastiska saker, men gärna då världslitteratur. Det där peakade väl på 1960-talet och då var Marionetteatern ett epicentrum i svenskt kulturliv. De är fortfarande jätteskickliga på det de gör, säger Petter Lennstrand.

Petter Lennstrand. Foto: Nicklas Thegerström

Sedan dess har han haft desto fler tillfällen att bejaka sina komiska impulser. Och eftersom ”Dockhumor på Scala” inte riktar sig till barn kan han ta sig ännu större friheter. Björn Carlberg menar att fältet för fritt för dockfigurer med mera oborstade uttryck.

– När tv-serien ”Simpsons” kom trodde många att det var ett barnprogram. I dag tänker väl ingen att animation bara är för barn. Men det där lever lite grann kvar i synen på dockor och vi vill slå ett slag för att det går att göra vuxenhumor också. Vi gör det vi själva tycker är roligt.

 

● ● ●

 

Kan man bli för gammal för att skratta åt dockor? Förutom Björn Carlbergs tv-serier ”Kjell” och ”Operation Klotty” har det funnits andra exempel i närtid som riktat sig till en myndigare målgrupp. Schimpansen Alejandro Fuentes Bergström, med ursprung i Chile, är knappast en självklar barnfavorit. Det nedstämda gosedjuret som orerar om behovet av struktur dök upp redan hösten 2006 i SVT:s ”Humorlabbet” och har sedan 2012 spridit sina livsbetraktelser på Youtube.

Den komiska kontrasten mellan gulliga dockor och innehåll för vuxna exploaterades mera utstuderat i ”Avenue Q”, som i våras gjorde sin sista föreställning efter 16 år på Broadway. I den barnförbjudna musikalen ingår nummer som ”The internet is for porn” och ”Everyone's a little bit racist” med figurer som skulle föra tankarna till Jim Hensons klassiska barnprogram ”Sesame street”.

Men även om ”Avenue Q” hälsades som en djärv sensation, finns det en skabrös humortradition som sträcker sig betydligt längre tillbaka i tiden. Det poängterar Margareta Sörenson, mångårig scenkonstkritiker på Expressen och författare till flera böcker om dockteater. Vant börjar hon dra i de historiska trådarna – från Dionysosspelen i det antika Grekland och den atellanska farsen till commedia dell’arte.

– Allt hänger ju ihop. Commedian spelades med halvmasker och härifrån har dockteatern hämtat mycket av sitt fasta rollgalleri, inte minst Pulcinella. Eftersom engelsmännen hade svårt att uttala namnet döptes han om till Punch och i den tyskspråkiga delen av världen kallas samma figur Kasper, säger Margareta Sörenson.

Ur den svenska uppsättningen av ”Avenue Q” på Maximteatern. Foto: Peter Knutson

Punch and Judy-traditionen hålls väl fortfarande vid i liv i Storbritannien. När kom Judy in i bilden?

– En fru har det nog alltid funnits på olika sätt, som sedan fått lokal karaktär. Kasper brukade också kasta ut sin hustru med skrikande barn på gatan. Det är en ganska burlesk tradition, säger Margareta Sörenson.

Skulle du beskriva den här dockteatern från 1600-talet och framåt som folklig underhållning?

– Det har den absolut varit, för människor som kanske inte hade råd att gå teater. Man fick lägga pengar i hatten om man kunde. Strindberg var jätteintresserad av Kasperteater och noterade att det var vanligt med arbetare i publiken, säger Margareta Sörenson.

I boken ”Gamla Stockholm” från 1882 skriver August Strindberg om Kasperteatern på Djurgårdsslätten. Precis som napolitanarnas Pulcinella var Kasper folkets röst, som ofta hamnade i bråk med överheten. Det kunde handla om en officer som ska skriva in Kasper i militärtjänst eller om någon fordringsägare eller hyresvärd som Kasper måste komma undan.

Det fanns också beröringspunkter mellan dockteatern och politiska satiren, som hade en allmän blomning på 1800-talet, menar Margareta Sörenson. Det framgår, om inte annat, av titlarna på skämttidningar som förmedlade ofin och orädd samhällskritik i samtiden: ”Punch” i England respektive ”Kasper” i Sverige.

– Strindberg hade också en egen Kasperklubb under sitt första äktenskap med Siri von Essen. Då rörde det sig mer om kulturpolitisk satir och de turades om att skriva styckena i vänkretsen, säger Margareta Sörenson.

Även om det skiljer några år mellan dem hör Ibsen, Strindberg, Lagerlöf och Bergman till generationer där det fanns modellteatrar i de borgerliga hemmen, påpekar Sörenson. Det kunde uppenbarligen fungera som en inkörsport till dramatiken och på olika sätt återkom de till dockor i sina konstnärskap, med dockateljén i Bergmans ”Fanny och Alexander” som det mesta kända exemplet.

I offentligheten förpassades dockorna successivt också till barnkulturen, åtminstone i Sverige.

– Det är dockteaterns gissel att man säger att det är för barn. Det är det inte alls, från början var det något för alla. Men det hände något när barnlitteraturen kom i slutet av 1800-talet. Kasper betraktades som en tarvlig figur som måste slipas ner och mildras för att kunna möta en barnpublik. Innan dess var dockkulturen snarare fräck och vulgär, säger Margareta Sörenson.

På andra håll i Europa överlevde dock den politiska satiren inom dockteatern ända in på 1950-talet.

– Många som lever nu blir förvånade när de ser dokumentation över att man på fullt allvar gjorde docksatir för vuxna människor. Sedan kom de nationella tv-bolagen och då passade det bättre med dockor för att fylla barnutbudet. Så här såg det ut på många håll i Europa, säger Margareta Sörenson.

När dockteatern senare fick en modernistisk revansch var det lätt att hålla sig för skratt. I fjol firade Marionetteatern 60 år – initiativtagaren Michael Meschke gjorde Rune Lindströms ”Himlaspelet” med marionetter som premiärproduktion redan 1958. En annan av hans klassiska uppsättningar är 1988 års ”Don Quijote”, med bunrakuteknik. Det är en japansk tradition, där varje docka sköts av tre spelare i svarta dräkter och som knappast är särskilt förknippad med komedigenren.

– Men modernismen har kanske aldrig varit särskilt bra på humor, om man tänker efter, säger Margareta Sörenson.

Och det är den strömningen som har präglat dockteater för en vuxen publik i Sverige?

– Ja, det skulle jag definitivt säga.

Sedan 2003 är Marionetteatern inhyst i Kulturhuset i Stockholm under Stadsteaterns flagg. Margareta Sörenson liknar den vid en bangård inom svensk dockteater. Själv skrev hon en kortversion av ”Alice i underlandet” som hade premiär på teatern förra hösten, i regi av konstnärliga ledaren Helena Nilsson. Repertoaren är numera främst inriktad mot den yngre publiken.

Mer sällan tar dockorna större scener i anspråk och det är heller inte en teaterform som gör större väsen av sig. Något som i sig möjligen kan förklara att genrens eldsjälar ofta har skildrats som suspekta excentriker. John Cusacks marionettspelare i filmen ”I huvudet på John Malkovich” från 1999 porträtteras till exempel som en manipulativ kuf, som bara lyckas väcka omvärldens intresse för sina konster genom ett avancerat kändisbedrägeri. I filmen lyckas han dock på kuppen starta en renässans för marionettspel.

Margareta Sörensons bedömer att intresset för dockteater går i vågor, åtminstone utanför barnkulturens mer stabila tillämpning av konstarten. De senaste fem-tio åren har hon dock märkt av en ökad entusiasm i scenkonstvärlden. Traditionsbärare som Marionetteatern och Tittut, 60 respektive 40 plus, har fått sällskap av nya initiativ som Malmö Dockteater.

– Man har börjat intressera sig för att skapa allkonstverk och det finns en mycket öppnare attityd mot att ta in andra uttrycksformer. Det är en salig blandning av dans, musik, bildkonst, skuggor, dockor och masker. Det är en trend i hela Europa, säger hon.

 

● ● ●

 

Margareta Sörenson ser ingen tydlig humortrend i de senaste årens scenkonstnärliga blandformer. Men för Erik Holmström på Malmö Dockteater finns det ändå någonting ofrånkomligt roligt med dockor. 

Från en källarlokal har han de senaste åren satt snurr på den svenska dockteatervärlden genom att skita i traditionerna. Han hade ingen bakgrund som dockspecialist när han, efter ett infall under en promenad, startade verksamheten. Fram till dess hade han främst varit verksam på Turteatern i Stockholm.

Erik Holmström. Foto: Anders Hansson

Som konstnärlig ledare, regissör och dockmakare på Malmö Dockteater har Erik Holmström nu översett tio uppsättningar sedan 2015. Premiärpjäsen ”Funktionell dumhet”, baserad på sociologen Roland Paulsens bok om Arbetsförmedlingen, hyllades för den skruvade verklighetsbilden.

– Det har blivit skratt i mina föreställningar, även om inget har varit upplagt som humor. Det är mycket som blir roligt med en docka, som inte alls skulle vara kul annars. Det räcker med att någon dricker kaffe vid ett bord, eller kliar sig i huvudet. Det är en krock i hjärnan som gör det, säger Erik Holmström.

Erik Holmström beskriver det som ”en jättebefrielse från det gamla teateroket” när han fick idén att starta sin dockteater.

– Jag vet hur man ska göra en teaterföreställning, men kan inga regler för docktexter. Det gör nästan inga andra heller, eftersom det knappt har funnits för vuxna i Sverige. Tidigare har jag värjt mig mot att sätta upp realistiska pjäser, men dockor tål ju klichéer och sentimentalitet på ett annat sätt. Det går till och med att använda stråkar när någon är ledsen, säger Erik Holmström.

Efter teaterns succéstart har hans dockor blivit vandrande (nåja) teaterfenomen, som även har letat sig in på institutioner som Helsingborgs stadsteater. Men också på Folkteatern i Göteborg där hans hyllade dockversion av Christopher Marlowes ”Doktor Faustus” har nypremiär i november.

Erik Holmström berättar att vuxna besökare gärna vill titta närmare på dockorna och scenografin efter föreställningarna på Malmö Dockteater. Det var han aldrig med om under tiden på Turteatern. Han spekulerar i att det beror på att genren lockar fram publikens vilja att vara delaktig även på andra sätt.

– Man projicerar så mycket på dockor. Det är inte dockan som är levande, det är publiken som levandegör den. Och ställer man en skådespelare bredvid en docka på scenen kommer hela publiken att titta på dockan. När den faktiskt blir levande är det helt sjukt starkt. Det finns väl något i hjärnan som säger att vi ska ta hand om dem, säger Erik Holmström.

I höst vankas kärleksdramatik i på Malmö Dockteater genom Tjechovs ”Måsen” – framförd av elva- och tolvåringar.

– Okej, vi heter Malmö Dockteater men jag är ingen artig och lydig person som alltid bara kommer att göra dockteater, men jag tycker verkligen att det här går i linje med att gestalta saker i olika skalor. Jag menar inte på något sätt att barn är dockor, men det blir en liknande effekt. När man låter en docka eller barn kedjeröka vid ett köksbord uppstår en konstig förskjutning, säger Erik Holmström.

Varför tror du att det finns ett ökat intresse för dockor just nu?

– Om man jämför med andra konstformer har teatern dröjt sig kvar i den modernistiska traditionen, men nu är det inte längre samma anspråk på äkthet. Själv kan jag se en parallell till serietidningsgenren som har fått ett enormt uppsving, med självbiografiska serier i romanform. Jag tänker att det här kan vara teaterns motsvarighet till den utvecklingen, säger Erik Holmström.

Margareta Sörenson menar att dockteaterns frihet alltid kommer locka till sig nya förmågor. Man kan göra dockor av vad som helst. Väldigt enkelt eller väldigt avancerat, från Staffan Westerbergs begagnade strumpor till konsthantverk i papier-maché. Och genren lånar sig onekligen väl till formexperiment – på Malmö Dockteater har man till exempel skakat om klassiker som ”Woyzeck”. 

Frågan är om dockrenässansen på svenska scener också kan leda till att den drastiskt politiska docksatiren kan återuppstå i gammal god eller annan form.

Om man googlar ”Punch and Judy” framkommer det att den gamla dockduon, som Samuel Pepys skrev om i sin dagbok redan 1662, har blivit uppsnärjd i dagens politiska kontroverser. Å ena sidan har det uppstått reaktioner mot att Boris Johnson exploateras som fäktande dockfigur, å andra sidan finns det kritiska röster som menar att Punch och Judy gör underhållning av mäns våld mot kvinnor.

– Dockteatern brukade ge en enorm frihet, man kunde komma undan med att säga vad som helst. Jag vet inte riktigt om det fungerar i dag, säger Margareta Sörenson. 

Hon påminner också om att etniska stereotyper har varit en ständig källa till humor inom europeisk dockteater, med ”Juden” och ”Mexikanaren” som två exempel på populära rollfigurer. Samma grovkornighet som präglade docksatiren på 1800-talet förekommer dessutom redan flitigt i samhällsdebatten – ingen kan påstå att det råder brist på vilt svingande i det politiska samtalet.

– Tänk dig en Hanif Bali-docka som bråkar med Carl Bildt. Det hade säkert kunnat bli träffsäker satir, men kanske överträffar verkligheten redan dockteatern, säger Margareta Sörenson.

 

● ● ●

 

Petter Lennstrand och Björn Carlberg står på Scalateaterns scen med en handfull av sina ostyriga dockor framför sig. Duon har rört sig in och ut ur varandras världar sedan 2004 – nu ska de tillsammans jonglera närmare tjugo starka personligheter.

– Det kommer definitivt att bli en ”clash of the titans”. Vissa av figurerna har inte träffats tidigare, men samtidigt är de inte superaparta, säger Petter Lennstrand.

– Jag tycker att Allram och Kjell funkar väldigt bra ihop personlighetsmässigt, säger Björn Carlberg.

Björn Carlberg. Foto: Nicklas Thegerström

Det är inte dagsaktuell politik som står överst på showagendan, men det är uppenbart att figurernas ovårdade uppförande har gamla anor. Risto, Allram och Birgitta har helt klart uppkäftiga tendenser – precis som Kasper och Pulcinella har de svårt att hålla sig inom givna ramar.

Dockorna från ”Operation Klotty” är skapade av Katja Serrander, medan Helena Bäckman ligger bakom hantverket till Petter Lennstrands figurer. Några av dockorna har mer än tio år på nacken och kan behöva lappas och lagas ibland. Det handlar också om figurer som är märkta av livet på andra sätt.

Jag tänker på Kjell, som har en rätt dysfunktionell mamma och håller på med sin podcast. Det är humor med ganska mycket ångest.

– Visst, det är både spelberoende och ren sinnesförvirring i den serien, säger Björn Carlberg.

Trots att tv-favoriterna i ”Dockhumor på Scala” bär vissa likheter med Jim Hensons skapelser, är föreställningen inget försök att imitera ”Avenue Q”. När succémusikalen fick en svensk version 2006 var Petter Lennstrand själv involverad som konsult och arbetade med dockutvecklingen. Inför premiären på Chinateatern i Stockholm åkte han över till Broadway för att kolla hur tillverkningen skulle gå till.

– Jag tycker att det finns en skillnad mellan ”Avenue Q” och det vi håller på med. Vi vill ändå att våra figurer ska bli levande varelser. Man kan faktiskt ladda dem med väldigt mycket känslor, säger Petter Lennstrand.

Foto: Nicklas Thegerström

 

 

”Måsen”, Malmö dockteater, spelas till 10/11

”Dockhumor på Scala”, Scalateatern, premiär 7/11

”Doktor Faustus”, Folkteatern i Göteborg, nypremiär 9/11

”Minnen”, Marionetteatern, urpremiär 11/10

”Igelkotten och Mullvaden”, Dockteatern Tittut, spelas till 1/12