Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 07:37

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/scenrecensioner/dansrecension-det-ar-som-att-deborah-hay-haft-tillgang-till-en-outsinlig-kalla-av-rorelser/

Scenrecensioner

Dansrecension: ”Det är som att Deborah Hay haft tillgång till en outsinlig källa av rörelser”

Bild 1 av 2 Eva Mohn i ”The man who grew common in wisdom”.
Foto: Dajana Lothert
Bild 2 av 2 Anand Bolder, Adam Schütt, Eleanor Campbell och Suelem de Oliveira da Silva i ”The match”
Foto: Urban Jörén

Den kultförklarade koreografen Deborah Hay sätter som nybliven medlem i Cullbergfamiljen upp nyckelverket ”The match”. Det hemfaller aldrig åt det repetitiva, variationerna avlöser i stället varandra i högt tempo. Men det är inte huvudnumret som gör starkast intryck på DN:s Lisa Boda, utan det inledande solot.

2002 var Deborah Hay redo att packa ihop och ta ett nio till fem jobb, vilket som helst. Alltsedan 60-talet och tiden i den mytomspunna Judson Dance Theatre i New York, en av de mest radikala postmoderna konströrelserna, hade hon ständigt återuppfunnit sitt uttryck och vidgat de miljöer från vilka rörelser kan plockas. 

Men att vara kultförklarad betalar inte hyran, och Deborah Hay var utled på livet som frilansande konstnär. 

Nåväl, skapardriften, eller ödet om man så önskar, ville annorlunda; då rörelserna inte slutade pocka på bestämde sig Hay för att göra ett verk till, ett sista. 

Det berättar koreografen själv i en ny, och ovanligt öppenhjärtig, kortdokumentär, ”Alignment is everywhere”, som Cullbergs konstnärliga ledare Gabriel Smeets presenterar innan föreställningen. 

2004 hade ”The match” premiär och därmed förändrades allt för Hays. 

Stycket blev hennes internationella genombrott och är ett av två nyckelverk som framförs av dansare från danskompaniet Cullberg under Dansens hus tudelade kväll. Den visades första gången i somras inom en större retrospektiv av Hays livsverk under Tanz im August-festivalen i Berlin, vars konstnärliga ledare för övrigt är tidigare chefen för Dansens hus Virve Sutinen.

”The match” har en ovanlig strukturell ram. Verket är gjort för fyra dansare, och bygger på en slumpmetod där varje dansare har ett solo, men vem som framför vilket solo skiftar, vilket håller dansarna alerta.

Resultatet är djärvt och sprittande. ”The match” är inte musiksatt men knappast ljudlös, dansarna pratar rappakalja, eller mixar kanhända sina respektive språk, de svoshar och smaskar. Mångbottnat allvarliga partier bryts av komiska upptåg. Som när kvartetten entusiastiskt går loss vid sidolinjen till en bokstavlig match – tänk vad sportpubliken har ett rikt kroppsspråk ändå. 

Men det som fascinerar med ”The match” är att koreografin aldrig hemfaller åt det repetitiva, variationerna avlöser i stället varandra i högt tempo. Det är som att Hay haft tillgång till en outsinlig källa av rörelser – som dessutom ger de fyra suveräna Cullbergdansarna tillfälle att leka fram hela sitt imponerande register av fysisk intelligens.

Ändå är det inte huvudnumret som gör starkast intryck på mig, utan det inledande solot ”The man who grew common in wisdom”. Det är i själva verket ett tredelat solo skapat 1989 som Deborah Hay själv dansat, men som nu framförs av Cullbergs Eva Mohn. 

Och som hon gör det! 

Eva Mohn briljerar i alltifrån utsökta golvnära positioner i den krispigt minimalistiska ”The navigator”, via den skuttande, kantiga ”The gardener” till finalen ”The aviator”, där en förryckt leende figur i clowndräkt (inget för clownfobiker alltså) går loss. Hon förvaltar Hays rörelsevokabulär med lätthet och precision från tårna och ända ut i tungspetsen. 

Varje kroppsdel bär en berättelse och framför allt, inte en enda minut känns förutsägbar.

Det är ett smart drag av Gabriel Smeets och Cullberg (kompaniet markerar sin nystart genom att stryka ”baletten” ur namnet) att de nu knutit Deborah Hay till sig under ett treårigt samarbete. Denna gång blickade de bakåt. Men redan 2015 skapade hon vackra ”Figure of sea” för Cullberg och två nya verk är inplanerade.

För 78-åriga Deborah Hay visar inga tecken på att vilja gå i pension, och varför skulle hon? Som nybliven medlem i Cullbergfamiljen kan hon lägga annat åt sidan och fullt ut koncentrera sig på det hon gör bäst.