Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 06:19

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/scenrecensioner/dansrecension-goteborgsoperans-valtajmade-virus-blir-en-publikforolampning/

Scenrecensioner

Dansrecension: Göteborgsoperans vältajmade ”Virus” blir en publikförolämpning

Ur ”Virus” av Ohad Naharin. Foto: Lennart Sjoberg

Det verkade för bra för att vara sant. Dagen efter att Peter Handke upphöjts till Nobelpristagare hade Göteborgsoperan premiär på en föreställning med ett dansverk som bygger på hans ”Publikförolämpning” från 1966. Men om tajmningen var bra, är föreställningen något helt annat. DN:s Josefine Wikström har sett.

”Förvänta er ingenting av oss. Ni kommer inte att få se ett spektakel. Vi kommer inte visa något för er. Ni usla publik.” Låter det som klassisk teaterinstitutionskritik från 60-talet? Det är för att det är det. Manuset är från Nobelprisaktuella Peter Handkes pjäs ”Publikförolämpning” från 1966, där fyra män vardagligt klädda, på en scen utan rekvisita eller scenografi sakligt basunerar ut teaterns förhållanden för publiken. 

I det nästan tjugo år gamla verket ”Virus” (2001) av koreografen Ohad Naharin läser en dansare, förföriskt och likt en konferencier delar av Handkes manus, till och från under hela verket. Men där Handkes pjäs ifrågasätter teaterns ramverk och skapar en sorts anti-teater gör Naharin det motsatta: dansteaterns alla tricks visas upp. Dansarna är iförda den sedvanliga kroppsstrumpan, en avskalad men ändå teatral scenografi med en murliknande klottervägg som konferencieren står på och där dansarna skriver saker som ”hej” och ”grattis herr Handke”. Koreografin är Naharins numera välkända gagateknik, ur balans, upp och ned med armar och ben ofta ur sin naturliga rörelseled.  Synkroniserat, i små och stora grupper, ibland avbrutet med ett solo och en personlig berättelse om denna som en voice-over. Mera dansteaterspektakel är svårt att föreställa sig. Det enda vagt politiska eller kritiska som kan uttolkas är samspelet mellan ordet ”PLASTELINA” som skrivs fram på muren och den arabiska musiken sedd mot Naharins israeliska bakgrund. 

Två traditioner, en kritisk och en som vill leverera show. Resultatet samma.

Om institutionskritiken inom dans tog fart på 60-talet och excellerade på 90-talet, så visar ”Virus” att en sådan längre inte är möjlig. Dansens kulturindustri har endast möjliggjort genredansens eviga återkomst. Kvar en publik som erbjuds samma föreställning men i olika förpackning. Gå och se en musikal eller gå på Göteborgsoperan. Same same. 

Om ”Virus” ändå placerar sig i en kritisk tradition så gör inte Guy Weizman och Roni Havers ”Love” det alls. Här är det show från första stund, Publiken möts av en burlesk-liknande cabaret i stil med amerikanska post-dramatiska kompanier som The Big Dance Theatre eller Nature Theatre of Oklahoma där den fjärde väggen är bruten från början. I mikrofon, alltid mot publiken, leder en Cruella de Vil-liknande figur berättelsen om samtidens kärlek. Omkring henne sju dansare i sago- och serieliknande kostymer: samuraj, trasdocka, sexig krigare. Höga ben, solon, berättande, teatral, stundtals ironisk. Dansen lika poänglös som i ”Virus” med andra ord. Behållningen är bandet på scenen samt kostymerna som trots stereotyperna går emot den traditionella trikådräkten som alltid tycks följa med stora danskompanier.

Två traditioner, en kritisk och en som vill leverera show. Resultatet samma. Båda uppvisar en total uppgivenhet inför att skapa nya estetiska former och uttryck i dans. Dansen är inte ens dans i meningen konst i någon av dessa verk. Det är dekoration, spektakel och prydnad. En riktig publikförolämpning med andra ord.

Läs fler av DN:s scenrecensioner här