Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 21:47

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-en-brecht-som-drunknar-i-teatralt-overspel/

Scenrecensioner

Scenrecension: En Brecht som drunknar i teatralt överspel

Bild 1 av 2 Maja Rung och Lidia Bäck i ”Tolvskillingsoperan”.
Foto: Mats Bäcker
Bild 2 av 2 Lidia Bäck, Sven Ahlström, Maja Rung, Karolina Blixt, Richard Hamrin, Linn Oscarsson, Malin Ehlin och Folkoperans orkester i ”Tolvskillingsoperan”.
Foto: Mats Bäcker

Det stämmer att Bertolt Brecht ville utmana den goda smaken. Men i Mellika Melouani Melanis på ytan djärva tolkning av ”Tolvskillingsoperan” sker det på barnkammarnivå, skriver Leif Zern.

Jag råkar tillhöra den generation som första gången lyssnade på musiken till ”Tolvskillingsoperan” på 78-varvare. Det raspade på ett sätt som skulle bli kongenialt med Brechts och Kurt Weills succé från 1928. De hesa sångrösterna som nådde oss från en både farligare och mer lockande tid. Lotte Lenya och Ernst Busch – vilken oslagbar mix av realism och romantik.

De flesta som ogillar Brecht brukar göra ett undantag för ”Tolvskillingsoperan”. Det har alltid varit en utmaning för nya iscensättare, för hur gör man med en marxist vars mest slitstarka verk har tagit steget in i populärkulturen? Från Berlin till Broadway. Utan Kurt Weills musik hade Brechts bidrag sannolikt förblivit en fotnot på vägen till mästerverk som ”Den kaukasiska kritcirkeln” och ”Mor Courage”.

Själv har jag noga räknat aldrig sett en helt lyckad uppsättning av denna moderna version av John Gays ”The beggar’s opera” från 1728. Inte ens Alf Sjöberg – vår mesta Brecht – nådde mycket längre än till ett antal minnesvärda skådespelarinsatser. Lena Nyman! Jan-Olof Strandberg! Ingvar Kjellson!

Dessvärre måste Mellika Melouani Melanis på ytan djärva tolkning på Folkoperan läggas till denna dystra lista av misslyckanden. Det är gåtfullt och nästan intressant. Här finns inslag som håller hög klass, från orkestern (placerad på scenen som Brecht krävde) till de professionella operasångarna. Det slår i taket varje gång Karolina Blixt tar sig ton som Fru Peachum. Jag förstår att Mackie Kniven vill bjuda henne på en liten step på Hotell Bläckfisken. Men jag förstår inte varför hon tackar ja. Fredrik Lycke är den blekaste gangsterkung jag sett, som om den känslokalla och viljelösa uppenbarelsen skulle spegla vår tids likgiltighet för allt vad Brecht stod för.   

Mackie är naturligtvis en skurk som inte behöver spelas som den gentlemannatjuv med tangorabatt som traditionen föreskriver. Men hans attraktionskraft kräver en förklaring. Tjejerna står i kö, Polly och Lucy slåss bokstavligen om honom, sliter i hans gylf och vill gifta sig med honom.

Inget fel på Maja Rung och Sanna Gibbs, båda med vassa klor, men de får inte mycket för sina ansträngningar. Att Mackie blir så diffus skvallrar om ett genomgående problem. Talskådespelarna är lika meriterade som sångarna, till exempel Lennart Jähkel som polischefen Tiger Brown och Sven Ahlström som Herr Peachum. Fast de spelar inte i samma pjäs. Ahlström som i en operaparodi, med stora gester och bländande vampyrleenden, medan Lennart Jähkel går omkring och spelar Lennart Jähkel.

Apropå drift får man gå till programbladet för att bekanta sig med teorierna bakom uppsättningens användning av burleskartister i rollerna som Fingerkroksjakob, Falskmyntarmattias och de övriga medlemmarna i Mackies gangsterliga. Redan en rubrik väcker onda aningar: ”I begäret bor möjligheterna”. Artikeln, av kriminologen Magnus Hörnqvist, är ett skolexempel på de senaste decenniernas akademiska jargong. Vad burleskartisterna håller liv i, kan vi läsa, är det ”karnivalistiska arvet” som förser den ”begärsträngda handlingskraften med ytterligare en tyngdpunkt i berättelsen vid sidan om Mackie”.

Jag har ingenting emot vare sig begär eller karnevaler men förväntar mig att det består i något annat än vanlig striptease. Vispande nakna bröst, med eller utan ballonger, är inte roligt längre. Det stämmer att Brecht ville utmana den goda smaken. Här sker det på barnkammarnivå.

Märkligare är att burleskartisterna tycks agera för sig själva, som när någon kastar in godis på den där firmafesten man är glad att man inte gick på. Plötsligt far ett par av poliserna ut i en pas de deux à la ”Svansjön”. Tre horor polerar varsin dildo.

”Tolvskillingsoperan” är visserligen en varieté som kräver en viss lätthet, men inte utan motstånd av Brechts torra ironi. Den finns i Magnus Lindmans sångtexter men drunknar i någonting som Brecht avskydde: teatralt överspel. Glöm det där med marxismen. Dagsaktuella teman som störande tiggare på gatan och en överklass som roffar åt sig försvinner i ett slukhål.

Jag minns en Mackie Kniven på Uppsala stadsteater för några år sedan, en av de bästa jag sett – han gömde pistolen i ett nummer av Dagens Industri.

Det verkliga miraklet på Folkoperan heter Jenny, en av hororna, spelad av Richard Hamrin, lång och smal och svartklädd, liksom osedd av de andra, som om Jenny och ”Salomonsången” förkroppsligade all den sorg och melankoli som den här föreställningen talar tyst om. Ett isande ögonblick man tacksamt gömmer i sitt hjärta.