Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-20 00:25

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-ojamn-men-visuellt-stark-hans-och-greta/

Scenrecensioner

Scenrecension: Ojämn men visuellt stark ”Hans och Greta”

I Malmö Stadsteaters tolkning av bröderna Grimms klassiska saga spelar Silan Maria Budak Rasch rollen som Greta och César García Steensen brodern Hans. Foto: Malmö Stadsteater

I ”Hans och Greta” på Malmö Stadsteater är ingen i familjekretsen som tvingar ut syskonen i skogen. Tror man inte att dagens barn klarar det allra värsta, undrar DN:s Kristina Lindquist.

”Svara utan att ljuga, vem är det som knaprar på min stuga?”

Nej, det värsta i bröderna Grimms ”Hans och Greta” är inte häxan, den heta brännugnen eller den ödsliga skogen. Det värsta är föräldrarna, som i den tidigaste utgåvan av sagosamlingen gemensamt lurar ut barnen i skogen för att maten är slut. Här ryms hela den avgrund som gör ”Hans och Greta” till något mer än ett spännande äventyr där ett syskonpar med list och samarbete undgår att bli mänskliga grillspett. Det är först i senare versioner som lilla mamma ersätts av en elak styvmor, som på ren illvilja förmår sin stackars man att sätta barnen till vargarna. 

I Moqi Simon Trolins uppsättning på Malmö stadsteater har det försonande greppet att förlägga brottet utanför den närmaste kretsen tagits ännu ett steg längre. Här dör föräldrarna – i form av gigantiska trasdockor – för instormade soldaters hand och barnen får fly från något som liknar en krigszon. Flykttematiken är nog så svår, men sagans existentiella grymhet blir ändå effektivt desarmerad. Tror man inte att dagens barn klarar det allra värsta på en teaterscen?

Det intressanta är att just denna fysiska och clowninspirerade uppsättning är just en sådan som skulle kunna rymma den största fasan på ett tillgängligt sätt. Tyvärr saknar själva berättandet ofta styrsel och driv, och Moqi Simon Trolin har trots fina enskilda insatser bland skådespelarna inte riktigt fått ihop sin ensemble. En i det närmaste ordlös föreställning kräver helt enkelt en större täthet i spelet för att inte bli stillastående och ödslig.

Rent visuellt är ”Hans och Greta” däremot en sagolik fullträff. Från det stilla skuggspelet i den lilla skogshuggarstugan till pepparkakshuset som en rosa Jeff Koons-dröm, där de hungriga barnen tvångsmatas med sprutgrädde innan allt byter skepnad och förvandlas till en regelrätt tortyrkammare. I kombination med Sven-Erik Anderssons ljusmagi blir effekterna av Benjamin la Cours överdåd i scenografi och kostym till en sprakande scenisk fest, som räcker en bra bit genom skogen.

Läs fler av DN:s scenrecensioner här.