Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 12:59

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/scenrecensioner/teaterrecension-alskarinnor-ar-en-ren-karleksforklaring-till-underbara-kvinnor/

Scenrecensioner

Teaterrecension: ”Älskarinnor” är en ren kärleksförklaring till underbara kvinnor

”Älskarinnor” i Årsta. Foto: Sören Vilks

Ann-Sofie Baranys nyskrivna ”Älskarinnor” utspelar sig i Paris litterära salonger och sprudlar av gott humör och kärlek till tiden och dess kvinnor. DN:s Anna Håkansson har sett.

 

Det är svårt att föreställa sig en mer fantasieggande tidsperiod än mellankrigstidens Paris och dess litterära salonger, dominerad av larger than life-personligheter som vi bara kan drömma om i dag. När dramatikern Ann-Sofie Barany och regissören Philip Zandén för oss tillbaka dit med den nyskrivna pjäsen ”Älskarinnor” uppfyller de våra fantasier med råge. Barany sopar denna värld av intellektuella högdjur befriande ren från patriarkala staffagefigurer som Ernest Hemingway och company, som annars tenderat att stjäla strålkastarljuset. För det här är bokstavligen kvinnornas spelplats där kvinnosymbolen dominerar scenbilden med manssymbolens utskjutande pil diskret placerad i fonden. I dess mitt har scenografen Zofi Lagerman Nilsson placerat ett roterande, höj- och sänkbart podium från vilket Maria Kulles grandiosa Gertrude Stein regerar över sitt hov av lesbiska genier. 

Det är med ett sprudlande gott humör ensemblen tar sig an detta persongalleri präglat av såväl intellektuell som sexuell frigörelse. När Sandra Medinas Sylvia Beach anländer Paris förklarar hon entusiastiskt staden sin kärlek, hoppar glatt överbord för att med sällan skådad frenesi simma mot sin hett efterlängtade vänstra strand, medan Annika Hallins Renée Vivien rullar in på scen, fullkomligt osande av poetisk pretention. Buttert obstinat och alldeles alldeles underbar.

Ensemblens repliker varvas med och öser ur de verk de kvinnor de gestaltar faktiskt gav upphov till

Bland dessa humoristiskt utstuderade karaktärer står Pierina Rizzos Marianne i rollen som allas vårt alter ego, lika storögt som truligt betraktande denna värld av förhöjning. Barany och Zandén har försett henne med förmågan att trolla, en effektfull symbol för någon som vill mer än den köns- och klasstillhörighet som begränsar henne. Mot henne ställs Anders Johannissons pappa, vars hela närvaro andas machismo och intolerans. Denna kombination av överdrivna motsatspar och repliker med hörbara utropstecken tillhör föreställningens svagheter som tillsammans med den tillspetsade spelstilen gör att den ibland gränsar till det överpedagogiska. Men det finns också en kraftfull poäng i det tydliga, publiktillvända.

”Älskarinnor” är en ren och rak kärleksförklaring till kvinnor och en tid som saknar motstycke. Det är en kärlek förmedlad med en oemotståndlig espri där ensemblens repliker också varvas med och öser ur de verk de kvinnor de gestaltar faktiskt gav upphov till. Verk som banade väg för den frihet vi åtnjuter i dag och som så lätt kan ryckas undan våra fötter. 

 

Läs fler av DN:s scenrecensioner här