Ozzy presenterar sitt andra album som något konceptuellt. I pressmeddelandet säger Malmörapparen att han ”burit skivan inom sig sedan barndomen”, att den är en sammanhållen värld inspirerad av författare som Dickens och att titeln ”speglar en stor del” av vem han är.

Det är svårt att lista ut vad det innebär. Till skillnad från den överväldigande debuten har de bångstyriga ordlekarna den här gången ingen tydlig riktning. Kärlekslåtar, klubbskildringar och framgångsberättelser varvas om vartannat, men den litterära helhet som talas om i marknadsföringen lyser med sin frånvaro.

I stället är behållningen hans självsäkra, vemodiga och evigt mystiska röst. Här pressas den till max. Flera gånger bredvid andra okuvliga stämmor som Cherries och Michel Didas. De får Rosengård och Västerort att vibrera.

Bästa spår: ”En gång” feat Cherrie

 

Läs fler musikrecensioner av Noa Söderberg, till exempel om debutalbumen från Lamix och Linda Pira.