Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-14 04:28

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/skivrecensioner/skivrecension-linda-pira-och-lamix-visar-vikten-av-vassa-beats/

Skivrecensioner

Skivrecension: Linda Pira och Lamix visar vikten av vassa beats

Bild 1 av 2 Linda Pira.
Foto: Christine Olsson/TT
Bild 2 av 2 Lamix.
Foto: Anette Nantell

Både Linda Pira och Lamix albumdebuterar efter att ha släppt mycket annat, men där Linda Pira imponerar med sin tunga är det Lamix som har beats som lyfter.

 

 

Linda Pira lade grunden för den kvinnliga närvaron i samtida svensk hiphop. Hennes omtalade remix av ”Knäpper mina fingrar” gav en plattform åt Joy, Rosh och Cleo, men framför allt blev den en självförtroendeinjektion för hiphoptjejer som saknat förebilder. Och ett uppvaknande för branschen.

Sedan försvann hon. Medan efterföljare som Cherrie och Silvana Imam tog över släppte Pira någon enstaka låt per år. Nu, sex år efter första singeln, har debutalbumet kokat klart.

Kanske väntade hon lite för länge. Liksom en del andra Redline Recordings-produkter tillhör hon en äldre skolas rappare där rhymes går före beats. Sedan hon slog igenom har Yung Lean, Kanye West och andra förnyat genren genom att skifta fokus från ordjonglerande till experimentell atmosfär. Ställd bredvid dem blir Pira nästan en anakronism.

I stället för att ta egna kreativa kliv verkar hennes producenter nämligen mest intresserade av att reproducera den subkultur de växt upp i. Konsekvensen blir att beatsen liksom släpar fram bakom Piras röst, trötta på sig själva. Det är synd, för hennes tunga är vassare än någonsin. Låtarna med Latin Kings-Masse vid spakarna funkar bättre, och i ”Show för publik” hintas om det giftermål mellan text och musik som hade kunnat uppstå.

Lamix fungerar precis tvärtom. ”ADHD” är fylld av simpla rim – ”Om alla bara log som för en iPhone”, ”Jag går på månen som Jackson”, ”Jag går upp som en vd” – och enkla berättelser om att resa sig ur skiten, ta över världen och se tillbaka på upplevelsen med vuxna ögon. Men beatsen lyfter albumet till helt andra höjder. Pablo Paz producerar hela skivan och har lärt sig Max Martin-tricket – att strössla låtarna med små utstickande detaljer som får dem att leva, andas och retas.

Dessvärre har Lamix precis brutit med Paz och hans skivbolag, och vägrade nyligen i en DN-intervju att svara på varför. I samma intervju bekände rapparen att han inte riktigt hittat sitt uttryck än. Det stämmer, och utan Paz draghjälp riskerar han att bli mer förvirrad. Hoppas inte.

Läs fler musikrecensioner av Noa Söderberg, till exempel om hur Refused är i överraskande samklang med sin samtid.