Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-22 00:34

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/kultur-noje/vart-har-det-normala-svenska-tankesattet-tagit-vagen/

Bokrecensioner

Vart har det normala svenska tänkesättet tagit vägen?

Bild 1 av 2 Gerda Antti grumsar förtjust över egennyttiga politiker och annat förfall i samhället.
Foto: Anna-Lena Ahlström
Bild 2 av 2

Vart tog det normala Sverige vägen, frågar sig Gerda Antti i en tankebok som pendlar mellan livet, döden och en ofta provokativ attack mot samtiden i stort och smått. Jonas Thente noterar att gammal är äldst.

Det är svårt att säga exakt när en författare får rätten att betitlas ”livsklok”, men jag tror det brukar inträffa efter 75. Gerda Antti är 90 och har alltså kallats livsklok i många år nu. Hennes nya bok är den nittonde sedan debuten 1961 och hon fortsätter, fast förankrad i den lilla orten Kisa i Östergötland, att leva här i världen med allt vad det innebär. 

Hennes omgivning tycks bli allt dummare och hon grumsar förtjust över egennyttiga politiker och annat förfall i samhället. De förmildrande omständigheterna är djur och natur. Människor? På sin höjd uthärdliga. Utan tvekan lämnar hon ut sina middagssällskap och bekanta ty är man livsklok så får man göra så. Och vad spelar det förresten för roll när man rimligen inte har så långt kvar? Med ålderdomen som frikort och en pigg blick klampar hon omkring i den fånigt föränderliga mänskliga gemenskapen.

Ibland är Antti bistert rolig och sardoniskt knorrande. Tjurigast är hon mot den moderna könspolitiken och feminismen, som bland annat har dragit undan mattan för ”karlarna” och får dem att dra sig undan och sitta tysta för att inte förhäva sig. Hon kan skriva: ”Att inte låta sig begränsas av sitt kön, det kan man höra och läsa om inte så sällan. Men det gäller då alltid bara det kvinnliga könet. Innebär tydligen att ska en kvinna bli berikad ska hon också vara som en karl.”

Själv objektifierar hon gladeligen både karlar och yngre kvinnor. Hon kan slicka sig om munnen när hon ser en yngre karl med bart och hårigt bröst, för att sedan halvt reta ihjäl sig på kvinnor som försöker se yngre ut genom att ha långt hår. Det är den ena livspolen: glädjen, lusten, stridlystenheten och en vacker kvällshimmel. Den andra har förstås med döden att göra, för den är på väg, och den kan komma som en befriare eller som ett förargligt slut, beroende på Anttis dagsform.

Det blir en del om döden i ”Här i världen”. Den finns där, närvarande mellan raderna men ibland rätt upp och ned. Som när hon beskriver hur hon under promenaden konfronteras med ett par snabbkörande bilar och nästan önskar att de skulle köra henne. ”Så jag blev kvitt livet”.

Andra gånger kan hon ligga i sängen och spela upp sin dödsfilm. Då ser hon helt osentimentalt de efterlevande som städar i garderoberna och pratar om hur hon verkade vara nöjd med livet fast rejält snål ibland och jobbig med politikpratandet. Och så är det där med att hon kunde gäspa i smyg när hon blev hembjuden för att hon verkade vara ensam.

Inga spolingar skall komma med koppel och försöka pådyvla Gerda Antti dumheter som politisk korrekthet och symbolpolitik

Hon kilar in små aforismer här och där i texten. Aforismen är ju den litterära form som föredras av den som anser sig vara visare än andra. I Anttis tappning blir det stundtals ganska platt, men ibland blir det personligt och riktigt bra: ”Lära gamla hundar sitta? Varför det? Låt gamla hundar sitta som de vill!” Här inser läsaren att det är ett kort manifest. Inga spolingar skall komma med koppel och försöka pådyvla Gerda Antti dumheter som politisk korrekthet och symbolpolitik.

Många stycken i boken rimmar väl med den vida spridda uppfattningen om att något har gått förlorat i Sverige. Det riktiga Sverige, LO-Sverige. Hon läser om giriga direktörer och deras årslöner och frågar sig ”vart det socialdemokratiska och det demokratiska, det folkliga tänkesättet har tagit vägen, ja vart har det normala svenska tänkesättet tagit vägen. Det finns alltså en normalitet, numera försvunnen.

Men ”det får man inte tala om”, skriver hon. Säger man någonting negativt om vårt land så kallas man populist; ja närapå nazist, konstaterar hon. Man känner igen den sortens formuleringar. Likaså resonemangen om att korset har försvunnit och att vi inte längre talar om andlighet och religion, förutom när det gäller islam och bidrag till att bygga moskéer förstås. Hon undrar ”vart svenska Gud tog vägen”.

Sammantagna blir resonemangen på samma gång åldersspecifika och tidstypiska. Alla har vi rätt att tycka att det var bättre förr, när man var ung och vacker och aktiv och inte gick och önskade att någon skulle köra ihjäl en. Vi har alla rätt att bli på det viset. 

Men Gerda Antti förkroppsligar också tydligt den politiska reaktion mot samtiden som man just brukar förknippa med äldre människor på landsbygden, om än inte så ofta med uppburna författare. Något har gått förlorat och i det nollsummespel man i hastigheten förenklar samhället till, så innebär det ju att något annat har vunnit. Antti försöker identifiera detta triumferande andra men blir på sitt särskilda sätt väldigt svepande. Hon jabbar än hit, än dit, och fnyser åt det som för tillfället finns i synfältet.

Någon syntes av de disparata tankarna bör man inte leta efter i denna bok. Den som vill bli stött och kränkt av Gerda Anttis utfall bevisar bara somliga av hennes poänger. Själv har hon frikort och måste ingenting. När allt kommer omkring finns alltid en vacker morgon efter en god natts sömn utan smärtor, med kaffekoppen och ljudet av postbilen på väg i fjärran.

 

Läs fler bokrecensioner av Jonas Thente