Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-19 23:51

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/ledare/erik-helmerson-tva-man-kan-fa-mig-att-bli-vanster-regissoren-ken-loach-ar-en-av-dem/

Ledare

Erik Helmerson: Två män kan få mig att bli vänster – regissören Ken Loach är en av dem

En kort tid av lycka för familjen Turner. Foto: Joss Barratt/Scanbox

Människorna som i dag slits sönder av gigekonomin avslöjar marknadsliberalismens baksida. Ingen för deras talan bättre än regissören Ken Loach.

Ricky Turner i filmen ”Sorry we missed you” sitter i en anställningsintervju och berättar om sitt yrkesliv. Han har gjort allt: murat, grävt, mokat rör... Han får frågan om han någonsin varit arbetslös och svarar: ”Nej, jag har min stolthet.”

Så läggs villkoren upp för jobbet han söker, som budbilschaffis: Inga kontrakt, lönen kallas ”arvode”, för att tjäna ordentligt bör han äga sin egen bil, tidsschemat är som en revolver riktad mot hans tinning, ett annat vapen är den scanner som han alltid måste bära på sig, går den sönder måste han ersätta den och den är dyr.

Men Ricky ser möjligheterna, när han talar med sin fru och sina två barn är det som att allt ska lösa sig nu, det tar lite tid bara, de funderar på hur det blir i framtiden, inte som nu där hustrun Abbie måste jobba i hemtjänsten mellan 7.30 och 21. Deras hopp river i hjärtat, ordspråket lyder ”Vill du få Gud att skratta – gör upp en plan”, men här känns det snarare som att Vår Herre borde brista ut i gråt.

Man vet vad som kommer att hända. Svärdet hänger över dem i en tråd som blir allt tunnare, de lägger sitt livspussel med bitar som står i lågor. Det kallas för gigekonomin, och Ricky snurrar runt i dess kugghjul som i en Chaplins ”Moderna tider” för moderna tider. 

Om detta är en naturlig liberal utveckling kan ni behålla er liberalism, tack så hjärtlöst.

Den brittiske regissören Ken Loach är en av två människor som skulle kunna få mig att bli vänster. Filmer som ”Bröd och rosor”, ”Jag, Daniel Blake” och ”Järnvägare” visar och ger röst åt något som högern, marknaden, konsumtionssamhället inte kan komma åt, inte vill kännas vid eller låtsas om. 

Det handlar om en sorts stolthet, givetvis, men också en värme som uppstår av friktionen när människoliv gnuggas mot varandra, en medkänsla, ett hjärta. Få kan som Ken Loach fånga detta samspel.

En vänster utan marxism, en höger utan cynism. Där någonstans.

Högern, i vid bemärkelse, har vunnit många politiska strider. Marknadsliberala lösningar har på några decennier skapat ett kollektivt välstånd som våra förfäder inte hade kunnat fantisera ihop ens om de fått marknadsmässigt betalt för det.

Men delar av högern hemsöks också av en mycket obehaglig cynism. Den fördunklar inte sällan blicken för alla oss som gynnas av skattesänkningar, meritokrati och rusande teknikrevolutioner. När vi konfronteras med tiggare, utslagna, människor som Ricky Turner vars ryggar ständigt är nära att knäckas av gigekonomins elscootrar och hemkörda mat måste vi hitta ett försvar. Ibland är försvaret att förhärda hjärtat – skyll er själva! Ibland är det att låtsas inte förstå – varför gör de inte bara X eller Y? 

Ibland är det att vända sig bort. Ibland, och det är det värsta, är det att förakta och håna.

Högern är bra på mycket. Här är den värdelös. Jag är tacksam mot Ken Loach för att han påminner mig.

”And I'll give my consent to any government that doesn't deny a man a living wage”, sjunger Billy Bragg, den andra människan som skulle kunna få mig att bli vänster. Det handlar om mänsklig värdighet, att kunna leva på sin inkomst, att gå samman och bli starka, att slippa förnedra sig för någon.

Är det socialism? Både Loach och Bragg skulle svara ja med knutna nävar. Men jag vet inte jag, det är ett ord som är starkt historiskt befläckat och som lika gärna kan vara synonymt med ekonomisk vanskötsel, korruption, maktmissbruk, kollektivets förtrampande av individen. För Loach och Bragg är det naturligt att kliva in i ledet bakom en klåpare som Labourledaren Jeremy Corbyn, redan där går jag åt sidan och sätter mig på puben i stället.

Men är det naivt och för mycket begärt att vilja ha ett samhälle som garanterar ett drägligt liv för människor som Abbie och Ricky Turner? Ett samhälle där man klarar sig på sin lön och slipper såväl slavvillkor som hutlös beskattning? Ett samhälle där marknaden fördelar resurser men där tydlig lagstiftning ser till att det sker med både hjärta och hjärna?

En vänster utan marxism, en höger utan cynism. Där någonstans.