Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-10 02:05

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/ledare/erik-helmerson-valdtaktsoffer-ska-inte-behova-torka-upp-sitt-eget-blod/

Ledare

Erik Helmerson: Våldtäktsoffer ska inte behöva torka upp sitt eget blod

Foto: Magnus Bard

Den våldtagna kvinnan var tvungen att själv sanera lägenheten och tvätta bort sitt eget blod. Det måste finnas bättre rutiner för att hjälpa brottsoffret.

Alla kvinnors värsta mardröm. Det är så Petra beskriver vad som hände henne sommarnatten då en okänd man tog sig in genom köksfönstret i hennes lägenhet. Under fyra timmar våldtog och misshandlade han henne, hon fick sammanlagt 70 skador på kroppen.

Efter en vecka kom hon tillbaka hem. Polisen hade gjort sin brottsplatsundersökning – men hemmet var fortfarande en brottsplats. ”Under polisens tejper på dörrar och väggar var det intorkat blod”, säger hon till SVT Väst som i veckan berättade hennes historia.

Petra och hennes mamma fick själva städa lägenheten. I badrummet släppte hon inte in mamman: ”Det var så mycket blod kvar där, jag ville inte att mamma skulle se det så jag städade själv.” 

Bristen på brottsofferperspektiv är skriande. 

I Sverige talar vi gärna om rehabilitering av brottslingar, mer sällan om rehabilitering av brottsoffer.

Man kan inte kräva att polisen själv städar upp på brottsplatser när all bevisning är säkrad – de har mer angelägna uppgifter. Däremot måste det finnas tydliga rutiner för hur ett offer ska informeras om vilka möjligheter och rättigheter som finns.

Vem kan till exempel hjälpa till med sanering av lägenheten, om det är där brottet begåtts? Hur gör man för att som brottsoffer kontakta sitt försäkringsbolag? Hur går det till att söka medel från det offentliga? Det borde vara en självklar del av polisarbetet att informera om det praktiska, och det behöver inte vara svårare än att ge en färdigtryckt broschyr till brottsoffret eller de närstående.

För många som utsatts för våldsbrott läker de mentala skadorna aldrig, tryggheten är borta. Det blir inte bättre av att man kommer hem och i princip hamnar tillbaka i övergreppet.

I Sverige talar vi gärna om rehabilitering av brottslingar, mer sällan om rehabilitering av brottsoffer. Fallet Petra är ett skolexempel på hur det aldrig ska få gå till.