Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 02:47

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/ledare/gunnar-jonsson-demokraternas-svajiga-projekt-star-och-faller-med-joe-biden/

Ledare

Gunnar Jonsson: Demokraternas svajiga projekt står och faller med Joe Biden

Bäst att hålla i sig. Foto: Scott Eisen/AFP

Donald Trump är en usel president. Demokraterna måste ändå hitta en kandidat som kan slå honom 2020. Ansträngningarna övertygar hittills inte.

Joe Biden berättar gärna historier. Sanna är de inte alltid. Tidningen Washington Post tog i augusti upp ett exempel där han beskrev ett av sina besök i Afghanistan. Han visade sig ha mixat ihop flera olika händelser till en röra där varken när, var eller hur stämde. Detaljer är inte viktiga, försvarade han sig.

I Donald Trumps tidevarv, där lögnen satts i högsätet, är uttalandet inte optimalt när det härrör från den ledande demokratiske utmanaren om presidentposten 2020.

Joe Biden är ett riskprojekt. Det gäller tyvärr även hans två närmaste rivaler i partiet.

Han var emot Irakkriget från början, har Biden sagt, trots att han röstade för det. Andra gånger blandar han ihop saker, som Theresa May med Angela Merkel eller Vermont med New Hampshire. Eller så kommer det en groda, som att ”fattiga barn är lika smarta som vita barn”.

Felsägningarnas Lamborghini, som Washington Posts kolumnist Dana Milbank har kallat honom.

Prioritering nummer ett i det amerikanska valet nästa höst måste vara att besegra Trump. Listan med skäl är lång: den sittande presidentens förakt för demokratiska institutioner, stolliga ekonomiska teorier, gräl med allierade länder, krypande för diktatorer, rasistiska urspårningar, för att inte tala om hans vulgära stil. Av ytterligare fyra års kaos kan bara komma mer och värre.

Och i så fall borde Demokraterna utse Joe Biden till sin kandidat 2020, enligt opinionsmätningarna. Partiets väljare, även de som åsiktsmässigt har en annan favorit, tror också att han har den klart största chansen mot Trump. Betydligt färre anser att han skulle bli den bäste presidenten.

För 30 år sedan fick Biden avbryta sin kampanj efter att ha avslöjats med att planka andras tal. Han är ett riskprojekt. Det gäller tyvärr även hans två närmaste rivaler i partiet.

På torsdagskvällen hålls höstens första tv-debatt inför primärvalssäsongen som börjar i februari. Tio demokratiska kandidater har kvalat in. Det är mindre än hälften av de som stod på startlinjen, men fortfarande för många. Vad som kan misstas för ett föredöme i mångfald är ett sammelsurium där det är svårt att sticka ut, särskilt med eftertänksam pragmatism.

Demokraterna som parti har svängt vänster. Det är en långsiktig trend, en del av den polarisering som har sin motsvarighet i en republikansk högervridning. Utvecklingen har accentuerats av Trump som gjort populismen salongsfähig, även vänstervarianterna. Och i primärval regerar ytterkanterna.

Biden tillhör utan tvivel mittfåran i amerikansk politik. Han har lett det demokratiska loppet från början, i kraft av sitt kända namn. Erfarenhet har han så klart, han valdes in i senaten redan 1972 och var vicepresident under Barack Obama. Om han har mer att erbjuda än ”fortsättning följer” är ovisst. Han är också 76 år gammal och skulle bli den äldste som nått presidentposten. Så piggt känns det inte, och de verbala fadäserna är ingen hjälp. Antietablissemangsvågen från förra valet kanske inte heller har ebbat ut.

Efter Biden ser det ändå värre ut. Bernie Sanders leder ett nytt socialistiskt uppror, och har stor potential att skrämma bort sansade väljare. Han är ännu äldre än Biden och avskyr företag och frihandel. ”Medicare for all” skulle skrota det halvprivata sjukförsäkringssystemet till förmån för en europeisk modell, vilket många amerikaner tycker låter intressant tills de får höra om de nödvändiga skattehöjningarna.

Elizabeth Warren, rena junioren med sina 70 år, är den enda som har rört sig uppåt i mätningarna och lyckats ansluta sig till toppen. Senatorn står också långt till vänster i partiet, och skiljer sig från Sanders främst genom att ha extremt detaljerade förslag om hur revolutionen ska gå till. Båda gör en del gräsrötter nöjda men får svårt att hävda sig mot Trumps Twitterkonto.

Övriga tronpretendenter verkar inte behöva göra sig besvär. De är långt efter och hörs inte i bruset. Nog är det ett fattigdomsbevis.

Mellanårsvalet i november blev en stor framgång för Demokraterna. Makten i kongressens representanthus erövrades genom att jordnära kandidater vann jämna valkretsar med mittenpolitik. Fokus låg på motstånd mot Trump och att försvara den sjukförsäkring Obama införde. Inte på att ta ned månen.