Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-14 04:31

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/ledare/lena-andersson-friheten-har-vi-inte-for-att-slarva-bort-vara-formagor/

Ledare

Lena Andersson: Friheten har vi inte för att slarva bort våra förmågor

Houellebecq. Foto: Tamas Kovacs

Västerlandets depression djupnar i Michel Houellebecqs senaste bok. Med borrande konsekvens påminner författaren om hur det går när frihet förväxlas med andlig lättja.

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Är det så illa att vi har inrättat ett samhällssystem åt oss som alla i någon del vill ha men som ingen riktigt står ut med? Så ser i vart fall Michel Houellebecqs civilisationskritik ut i bok efter bok, nu senast i ”Serotonin” (Albert Bonniers, 2019). 

Hans människa rör sig genom en tillvaro mättad på allt utom mål och mening, längtande efter något som gått förlorat och famlande efter något annat, svävande i tomrummet mellan då och sedan där bara njutningarna är reella och själslivet satts inom citationstecken. Ty sofistikationen har för länge sedan genomskådat att allt vi tänker redan är tänkt åt oss. Det vi tror är vår sanna övertygelse och frukten av vårt omdöme är bara något som neuronerna slumpmässigt råkar meddela oss, och som därefter kablas ut genom våra munnar i form av en härmning kallad språk.

Det är samhällslivet och varat efter Nietzsche och naturvetenskapens seger som Houellebecq frammanar, om vi med Nietzsche avser intighetens tankesystem. Det är ett tankesystem som dock är omöjligt, då det kräver att människan gör sig av med sitt människoskap samtidigt som detta människoskap, förmågan att reflektera över mening och moraliska kategorier, inte kan upphöra eftersom det är inneboende. Denna motsättning ger en djupt förtvivlad varelse, och en vårdslös sådan.

Houellebecqs romanfigurer har förstått och införlivat att de är maskiner, cellansamlingar av elementarpartiklar. Oförmögna att fatta beslut förs de med vindarna, beklagar vagt sina misstag men funderar inte över hur de kunde ha undvikits, för en maskin kan ju inget göra åt sitt öde. Undantag finns och noteras:

”Camille hade föreställningar om hur livet borde levas, placerade man henne i en normandisk by mitt ute i ingenstans så visste hon genast hur hon skulle få ut det bästa av denna vackra normandiska by. Folk vet i allmänhet inte hur man lever, de har ingen riktig kunskap om livet och känner sig aldrig bekväma i det…” (översättning Sara Gordan).

Denna Camille är berättarens stora kärlek, en kärlek som han till sin egen fasa förstör just på grund av okunskap om ”hur livet borde levas”. Värt att märka är att de drag hos henne som han återger som en kunskap och sensibilitet, i moderniteten och postmoderniteten snarare har betraktats som en snara om halsen, en normativ fördom. I den skärningspunkten, långt bortom politikens räckvidd, utspelar sig just nu samhällets enorma slitningar.

Berättaren, Florent-Claude Labrouste, är på en gång en enskild person och symbolen för västerlandets tillstånd, sedd både nära och på avstånd, en man på flykt men utan riktning. När han tidigt slutar arbeta kan han leva gott på tidigare generationers flit och sparsamhet. Men på det andliga området går inte det. Till ingen nytta står han på kulturella giganters axlar, för vad är väl gammal insikt värd, den har ju förklarats för myt och förtryck och ersatts av ”forskningen”. 

Houellebecqs romanfigurer har förstått och införlivat att de är maskiner, cellansamlingar av elementarpartiklar.

För att lindra sin depression tar han psykofarmaka. Med den går libidon förlorad medan mängden stresshormon ökar till enorma nivåer. Fastän han bara vegeterar håller han på att brännas upp inifrån – av sorgen över allt som förfuskats och förlorats. När han ljudlöst försvinner från sin lojt självupptagna, liderligt otrogna och sig med arton skönhetskrämer insmörjande flickvän ryms hans ägodelar i en väska och en lövtunn dator. Han har också en bil som han tycker mycket om, med den kan han bli nomad. 

Det är Dostojevskijs anti-nihilistiska arv som Houellebecq på sitt eget och mer brutala vis förvaltar, här förstärkt av att berättaren till och med åkallar Gud i slutsummeringen: ”Och i dag förstår jag hur Kristus såg det, hans återkommande irritation över alla förhärdade hjärtan: de har fått alla tecken, ändå blundar de för dem. Måste jag verkligen ge mitt liv för de här nollorna? Måste man verkligen vara så explicit?”

Men till sist är det ändå den personliga frihetens kväsning som blir droppen för Florent-Claude Labrouste. Sedan han kapat alla band tar han in på ett litet familjärt hotell för att kunna leva helt obunden. Med stor möda har han lyckats hitta det sista hotellet i Paris som fortfarande tillåter rökning. Där stannar han månader i sträck. Men så en dag måste han till receptionistens och hotellchefens ärliga beklagande flytta ut, för det har ”på koncernnivå” bestämts att även denna kedja ska bli rökfri. 

Gud må vara död men besluten fattas ändå hela tiden på koncernnivå, och med de ansvariga går det aldrig att komma till tals. En robot eller mänsklig floskelmaskin svarar den som försöker. Så ser likriktning ut, att bli fråntagen myndigheten över sina beslut i det lilla därför att värdegrunden säger så, för det ädla syftets, det goda omhändertagandets skull. 

Och då är vi tillbaka i det system som alla i någon del vill ha men ingen riktigt står ut med. Ingen står ut med att berövas det heller. Houellebecqs romaner och i synnerhet ”Serotonin” blir så ett kraftfullt memento till var och en som tror att frihet är att slippa både roder och styråra. Skillnaden är att stadgan måste komma inifrån, inte uppifrån. Man behöver kort sagt försöka förstå hur man lever.