Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-17 06:32

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/ledare/lisa-magnusson-en-enda-forflugen-tanke-racker-for-att-det-ska-vara-kort/

Ledare

Lisa Magnusson: En enda förflugen tanke räcker för att det ska vara kört

Stackars Francis Fukuyama. Foto: Haven Daley

Francis Fukuyama råkade år 1989, på pretentiösa filosofers svepande vis, påstå att mänskligheten stod inför the end of history, historiens slutpunkt. Det har han fått äta upp.

När jag fick syn på DN:s intervju med Francis Fukuyama reagerade jag som vanligt med att kvida ”åh nej”. Jag tycker ju så synd om honom. Tänk att inte bara begå ett misstag inför hela världen, utan dessutom bli synonym med det. För alltid.

Internet har mer än något annat bidragit till att sådant händer. Jag talar nu inte ens om polariseringen och positionerandet och det eviga käbblet i sociala medier. Nej, jag menar det faktum att allt finns kvar. Inget går att sudda ut. Då inträder i stället den så kallade Streisandeffekten, döpt efter sångerskan Barbra Streisands försök att få bort foton av hennes hus från internet, vilket bara ledde till att de fick ännu större uppmärksamhet och spridning. 

På Streisand-effekten biter inga Googleklausuler om the right to be forgotten, rätten att få jobbigheter raderade.

Och så har det varit för Fukuyama: Han råkade år 1989, på pretentiösa filosofers svepande vis, påstå att mänskligheten stod inför the end of history, historiens slutpunkt. Så fantastisk tyckte han nämligen att den liberala demokratin var, att den inte kunde annat än segra. 

På ett sätt fick han förstås rätt.

Oj, vad han fått äta upp det. Själv har han absolut inte tagit nederlaget med jämnmod. Han blir ursur så fort någon nämner det, vilket är hela tiden.

För vem bryr sig nu om att han trots allt hade fel på ett intressant sätt, att han verkligen fångade tidsandan då, 1989? Han såg vad som skulle ske, innan det skedde, men misstolkade grovt vad det betydde. 

Vem tänker att det åtminstone därför är spännande med hans nya spådomar inför framtiden, för att de säger något om vår zeitgeist? 

Man läser namnet Fukuyama, och man associerar direkt till ”historiens slutpunkt” och skrockar för sitt inre. Så på ett sätt fick han förstås rätt. 1989 var verkligen slutpunkten. För honom som respekterad tänkare. Så grymt är ibland ödet, att det räcker med en enda förflugen tanke.