Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-25 07:44

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/ledare/lisa-magnusson-vi-maste-vaga-stalla-den-viktigaste-fragan-om-knutby/

Ledare

Lisa Magnusson: Vi måste våga ställa den viktigaste frågan om Knutby

Åsa Waldau – ett offer? Foto: CORNELIA NORDSTR÷M / XP / TT

Hur kunde det här hända?

Pastorn Helge Fossmos första hustru hittades tredubbelt död i badkaret: hon hade livsfarliga halter smärtstillande i blodet och låg med huvudet under vatten, men enligt obduktionen var det den grova skallfrakturen som tog livet av henne. En ren olycka, fastslog polisen. 

Några år senare sköts pastorns andra hustru ihjäl i hemmet. Vapnet avfyrades av den barnflicka som tidigare hjälpt honom bekämpa demoner genom sex. Hon sköt samma kväll även maken till en annan av pastorns älskarinnor, men han överlevde. 

De döda var lyckosamma. De hade ”tagits hem till Gud”, förklarade de andra andliga ledarna i Knutbys frikyrkoförsamling. Ja, de verkliga offren var snarare ledarna själva. De led under sina plikter, inte minst det tunga ansvaret att uppfostra syndare medelst hot, våld och sex. 

Även för omvärlden har det varit svårt att urskilja förövarna, eftersom de fortsatt att maskera sig som offer i öppenhjärtiga intervjuer.

Ingen makt är större än den som sägs vara given av Gud.

Helge Fossmo dömdes år 2004 till livstid för anstiftan till mord. Nu ställs också pastorn Åsa Waldau inför rätta, för misshandel av sex personer. Hon ska främst ha gått på kvinnor: En ska ha fått sitt huvud dunkat i väggen, en annan blivit stampad på, ytterligare en fick en gaffel nedstucken i handen. 

Hon nekar till brott. Det gör även den manliga pastor som åtalas för sexuellt utnyttjande. Ytterligare en åtalad pastor erkänner misshandel och olaga hot, men säger att han har svårt att känna skuld.

”Uppdrag Gransknings” reporter, Anna Lindman, säger i sin analys (14/1): ”Den vanligaste frågan som ekar nu är den om hur det här kunde hända. Vad är det för människor som så villigt underkastat sig detta våld, varför har de inte bara ringt polisen och lämnat församlingen? Vi måste sluta ställa den frågan. Precis som vi måste sluta fokusera på varför misshandlade kvinnor inte lämnar sina misshandlade män.” 

Själv tänker jag tvärtom. Hur Knutby kunde hända är den allra viktigaste fråga som de inuti och utanför kan ställa sig. Det har i efterhand framkommit att många församlingsmedlemmar ju ifrågasatte om Åsa Waldau verkligen var Kristi brud, de förstod att de blev manipulerade, visste att det som skedde var fel. Men de var tysta. Varför? 

Kanske för att ingen makt är större än den som sägs vara given av Gud. Kanske för att kyrkan blev deras identitet, deras hela liv. För att de tappade greppet om verkligheten. 

Hjärntvätt går nog knappt att förstå ens för dem som tumlat runt däri. Men att fråga hur saker kan hända är inte att skuldbelägga offer, eller urskulda förövare. Det är att ta lärdom. Utan den kommer vi inte kunna känna igen varningstecknen på en sekt som den i Knutby nästa gång, än mindre hindra förödelsen.