Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 10:10

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/ledare/motstandet-mot-invandring-ar-socialdemokraternas-mr-hyde/

Ledare

Motståndet mot invandring är Socialdemokraternas mr Hyde

”Go home” i stället för ”Internationalen”. Foto: Jan E Carlsson

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson vill ha mindre arbetskraftsinvandring. Det är hans jobb att vilja det. Risken är bara att han öppnar dörren för ett socialdemokratiskt spöke.

LO vill begränsa arbetskraftsinvandringen, avslöjar dess ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i en DN-intervju.

Det förvånar inte. LO har alltid velat begränsa invandringen av arbetskraft. Denna vilja är en logisk följd av LO:s natur. Man företräder ett särintresse: sina medlemmar. Och arbetsmarknaden är just vad namnet låter förstå, en marknad. Ökar utbudet av arbetskraft kan priset på den sjunka; sämre löner och arbetsvillkor, urholkad anställningstrygghet, befarar LO.

Avtal och lagstiftning bildar en skyddsvall mot marknadskrafterna, men facket har också ivrat för en vallgrav i form av restriktiv migrationspolitik. Utländska arbetare skulle i görligaste mån hindras från att konkurrera ut LO:s medlemmar.

Ett ökänt exempel på denna programmatiska protektionism var Byggnads kampanj mot lettiska byggjobbare i Vaxholm i början på 2000-talet: ”Go home” i stället för ”Internationalen”.

Det fackliga motståndet mot arbetskraftsinvandring har djupa historiska rötter. Retoriken har ofta varit hård. De arbetare från Galizien (i dagens Polen och Ukraina) som i början av 1900-talet rekryterades av skånska betodlare kunde i socialdemokratisk press beskrivas som ”främmande inkräktare”. 

Språkbruket mildrades efterhand. Men i en doktorsavhandling från 2010, ”Facklig gränspolitik. Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946–2009”, framhåller historikern Zeki Yalcin att LO:s hållning till arbetskraftsinvandring var konsekvent negativ också under decennierna efter andra världskriget: 

”Min undersökning visar... att LO under större delen av undersökningsperioden problematiserade den av myndigheterna förda invandringspolitiken, kritiserade den för att vara alltför generös och i regel krävde en mer restriktiv politik oavsett invandringsform.”

Två perioder avviker enligt Yalcin från mönstret, det sena 50-talet och 90-talet. Förklaringen? Inte någon plötslig vurm för allas rätt att söka lyckan. Det handlade om makt. I det ena fallet fick LO som organisationen ville utan att ständigt behöva påminna om sin vilja, 1956 års kollektivavtalssystem hade institutionaliserat ”den konkurrens begränsning som LO bedrev”. I det andra fallet var skälet enligt Yalcin att facket hamnat i en maktsvacka på grund av ”rosornas krig”, motsättningarna mellan LO och den så kallade ”kanslihushögern”.

Lutningen påskyndas av flykten av väljare, inte minst då LO-medlemmar, från S till SD.

Det var Per T Ohlsson som i en krönika i söndagens Sydsvenskan uppmärksammade mig på Zeki Yalcins avhandling. Men Ohlssons egentliga ärende var att varna för konsekvenserna om Socialdemokraterna bestämmer sig för att göra en Danmark, det vill säga följer sina danska partivänners exempel och blir ett parti som energiskt bygger murar. Migrationsmotstånd som medicin mot migrationsmotstånd. Populism som vapen mot populisterna.

Skulle det fungera? Diverse uttalanden och utspel från ledande socialdemokrater tyder på att de lutar åt ett ja på den frågan. Lutningen påskyndas av flykten av väljare, inte minst då LO-medlemmar, från S till SD.

Men var det verkligen de danska socialdemokraternas migrationspolitik som fick SD:s danska systerparti, Dansk folkeparti, att kollapsa i sommarens val? Mycket tyder på att DF snarare föll på egna politiska missgrepp.

Och skulle en SD-anpassning av Socialdemokraternas migrationspolitik verkligen vara värd priset? Januariavtalet skulle bli mindre intressant för de liberala partierna. Och, på sikt, än mer förödande: partiets Mr Hyde skulle släppas ut ur källaren. Eller som Per T Ohlsson formulerar det: ”bakom alla respektingivande insatser för rösträtt, folkbildning och välfärd löper ett fördomsfullt stråk av aversion mot snyltande främlingar, attityder som kan bryta fram med svårkontrollerad kraft ifall rörelsens båda grenar, den partipolitiska och den fackliga, inte agerar med eftertanke och retorisk återhållsamhet”.

Karl-Petter Thorwaldsson betonar i DN-intervjun att han inte vänder sig mot asylrätten. Risken är dock att partiet visar betydligt större lyhördhet för det han har att säga om arbetskraftsinvandringen.