Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-07 21:09

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/ledare/per-svensson-den-svenske-nazistledaren-som-blev-kommunist-/

Ledare

Per Svensson: Den svenske nazistledaren som blev kommunist ...

Sven Olov Lindholm håller torgmöte Foto: PrB/TT

... och kommunistledaren som blev nazist. En ny bok ­berättar om två avfällingar med mycket ­gemensamt.

Första maj 1974 var vädret strålande. Fem demonstrationståg i varierande nyanser av rött korsade varandras spår i centrala Stockholm; Socialdemokraterna, KFML(r), Förbundet Kommunist...

Vänsteralliansen Enhet-Solidaritet, detta år utan VPK som startat eget, marscherade från Kungsträdgården till Hötorget. Under banderollerna samsades maoistiska SKP, palestina­aktivister, Clarté, FiB/Kulturfront och FNL-grupperna i Stockholm. Sammanlagt gick mellan 7 000 och 9 000 personer i tåget. Vasa FNL-grupps fanbärare var äldre än de flesta, men på sin ungdoms gata.

”På Kungsgatan tänkte jag på, att här marscherade mina ’egna trupper’ för snart 40 år sedan under fanor med samma färger – blå-gul-röd – och jag tyckte det var något symboliskt i detta: innerst inne är det ju samma rätts­begrepp som driver mig nu som då, fast det tar sig andra uttryck”, skrev han i ett opublicerat manuskript som sedan hamnade på Riksarkivet.

Sven Olov Lindholm hade på 30- och 40-talet varit ledare för det dominerande svenska nazistpartiet, Nationalsocialistiska Arbetarepartiet/Svensk Socialistisk Samling. ”Lindholmsrörelsen” hade haft en fastighet på Markvardsgatan i Stockholm, ett förlag, tidningar som Stormfacklan och Den Svenske Nationalsocialisten (senare Den Svenske Folksocialisten). Unga ”nationalrekryter” och ”nationalflickor” hade värvats till Nordisk Ungdom. Ledaren kunde hyllas med hälsningen ”Hell Lindholm!”

Nu lät han sig som pensionär entusiastiskt svepas med av 70-talets vänstervåg: Hakkorset och Vasakärven utbytta mot den gula stjärnan på den sydvietnamesiska nationella befrielsefronten FNL:s rödblå fana. Men Lindholm engagerade sig inte bara i den svenska FNL-rörelsen utan också senare i ”Folkkampanjen mot kärnkraft” och i fredsrörelsen. I en tv-intervju 1980 berättade Lindholm att han numera röstade på VPK.

Nazistledaren hade blivit kommunist. En av hans samtida kollegor gjorde motsvarande sidbyte, fast åt motsatt håll.

Ledaren kunde hyllas med hälsningen ”Hell Lindholm!”

Oktober 1942. Runt 500 personer samlade i Berns salonger. Musik. Kaffe. Det var ”Silvernålsfest”. En lite emaljerad nål med texten ”För Sverige – mot kommunismen” delades ut till förtjänta antikommunister. Det lite paradoxala var att mannen bakom kampanjen och tillika kvällens huvudtalare, Nils Flyg, varit en av ledarna för Sveriges kommunistiska parti och fortfarande ledde ett av de partier som sprungit fram ur den svenska kommunismen, Socialistiska partiet. Själv kunde Flyg göra gällande att han förblivit trogen sina ideal; det var Stalin och det stalinistiska Sovjet som svikit Lenin och socialismen, inte han. Men i samtidens och eftervärldens ögon hade han blivit nazist eller åtminstone nazistkollaboratör. Nisse Flyg hade, som det sades, förvandlats till Nasse Flüg.

Om dessa båda, liksom spegelvända, politiska livsbanor har Lundahistorikern Johan Stenfeldt skrivit en fascinerande studie: ”Renegater” (Nordic Academic Press). Renegat brukar användas som synonym till avfälling eller överlöpare. Men Stenfeldt visar att både Lindholm och Flyg i väsentliga avseenden höll fast vid sina ursprungliga övertygelser och att de dessutom i inte oväsentlig grad delade dessa med varandra.

Analysmodellen är inspirerad av den brittiske forskaren Michael Freeden som kartlägger ideologier genom att frilägga de ”begrepp” som är centrala för ideologin ifråga. Nazisten Lindholm och kommunisten Flyg har två tunga gemensamma ”kärnbegrepp”, framhåller Stenfeldt: ”antikapitalism” och ”antiimperialism”. Det förenar dem i avståndstagandet från den ”borgerliga”, liberala demokratin liksom i fientligheten mot västmakterna och Sovjetunionen.

Så långt är likheterna mellan de två slående. Men hos nazisten Lindholm underordnas både antikapitalismen och antiimperialismen ett annat kärnbegrepp: antisemitismen. ”Juden” blir för en nazist som Lindholm personifikation av såväl storfinansen och ärkefienden Sovjet (”judebolsjevismen”) som den falska ”dummokratin”. Här finns en skillnad mellan de två. Enligt Stenfeldt blir antisemitismen först sent, och lite pliktskyldigt, en del av Flygs ideologiska repertoar, och då kanske mest för att glädja de nya vännerna i Tyskland, som med diskreta penningbidrag fått partitidningen Folkets Dagblad på fötter.

Men överlappningen mellan kommunism och nazism yttrar sig inte bara i olika gemensamma ”kärnbegrepp”. Det är, som många framhållit, framför allt den stora sammanhängande berättelsen som förenar 1900-talets två ­totalitära ideologier: Den apokalyptiska mytologin; sagan om en värld som efter ödeskampen mellan två dödsfiender går under för att återuppstå, renad och helbrägdagjord. Det är denna ”idé” så många varit redo att mörda för.

När Herbert Tingsten i en DN-ledare 1947 kallade kommunismen ”ett slags röd nazism” syftade han dock i första hand på de två trossystemens amoraliska hållning till hur makt erövras och utövas. I demokratier utnyttjar nazister och kommunister demokratin som redskap för att undergräva demokratin: ”Alla anledningar till missnöje utnyttjas, programmen ändras smidigt för att vinna röster, åt skilda folkgrupper erbjuds oförenliga fördelar; man kan lova vad som helst, ty om segern väl vinnes, kommer polisen att tillse att ingen begär uppfyllelse av löftena.”

Nils Flyg dog i sviterna av en hjärtinfarkt, utsliten och utbränd, redan i januari 1943, 51 år gammal. Sven Olov Lindholm levde i gengäld så länge att han kunde känna igen, eller tycka sig känna igen, sin ungdoms hängivenhet för ”kampen” i 70-talets maoistiskt färgade svenska vänsterrörelse. Talkörer. Fanor. Medryckande musik. Paroller mot monopolkapitalet, USA-imperialismen och den nya idealstaten Kinas fiende Sovjet. Människor ”ur alla åldrar och samhällskikt, förenade i en gemensam vilja.” Han hade upplevt det förr.

Uniformsskjorta. Mah-jongjacka. Kostym och slips. Tiden byter kläder. Galgar förblir sig lika.