Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-21 05:18

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/ledare/roligare-an-sa-har-blir-det-inte-for-vansterpartiet/

Ledare

Roligare än så här blir det inte för Vänsterpartiet

Jonas Sjöstedt. Foto: Stina Stjernkvist/TT

DN 17/1 2020. V är fortfarande ett socialistiskt parti. För det är efterfrågan begränsad bland väljarna. 

Jonas Sjöstedt slutar när han står på topp. I opinionsmätningarna ligger Vänsterpartiet på 9–10 procent. De personliga siffrorna är ännu bättre. I en Demoskopundersökning för en tid sedan sa 36 procent av väljarna att de har förtroende för Sjöstedt. Fler än för Stefan Löfven.

Att Sjöstedt har varit en tillgång för sitt parti går inte att förneka. Han har en sympatisk framtoning, är slagkraftig i debatterna. Det har gjort att det gått att förledas om vilken typ av parti det är som han leder. Att Jonas Sjöstedt har kunnat benämnas ”förnyare” för att han väljer att inte kalla sig kommunist säger nämligen mer om V än vad det säger om honom.

Just förnyelsen har det dessutom inte gått något vidare med.

Det är naturligtvis en fördel att Sjöstedt, till skillnad från företrädaren Lars Ohly, inte regelmässigt svarar att han föredrar kommunistdiktatorer framför folkvalda amerikanska presidenter. Att han kritiserat Nicolás Maduros förtryckarregim i Venezuela är ett steg i rätt riktning. Men någon ånger över att Vänsterpartiet i 15 års tid klappade takten när Hugo Chávez monterade ner den venezuelanska demokratin har han inte visat. Så sent som i valrörelsen 2018 valde Sjöstedt att i stället betona Chávez ”insatser för hälsovård och utbildning”.

Även på hemmaplan har svårigheterna med att hålla rågången mot auktoritära krafter fortsatt. När Vänsterpartiet i Sjöstedts hemstad Umeå förra året arrangerade förstamajtåg gjordes det i samarbete med Kommunistiska partiet och organisationen Revolution. Båda två vill avskaffa den parlamentariska demokratin och är öppna för väpnad kamp.  

Ska de vara trovärdiga kan partiet inte ha samröre med organisationer och individer, i Sverige och utomlands, som förnekar och trampar på sådana.

Jonas Sjöstedt nöjde sig med att kalla det ”ett misstag”. Och försatte därmed ett tillfälle att slå fast en gång för alla att den som förespråkar revolution, eller gärna går i armkrok med dem som gör det, inte hör hemma i Vänsterpartiet. 

I det nya partiprogram som ska antas på kongressen i maj – och som Sjöstedt nog hoppas ska bli en viktig del av hans politiska arv – är det tänkt att reservationslösa ställningstaganden för individuella fri- och rättigheter ska skrivas in. Det är bedrövligt att sådana inte redan återfinns i partiets styrdokument. Ska de vara trovärdiga kan partiet inte ha samröre med organisationer och individer, i Sverige och utomlands, som förnekar och trampar på sådana. 

Ur partiprogrammet ska samtidigt kravet på ett utträde ur EU strykas. Hur mycket värt det är kan man fråga sig när partiet i samma veva tänker ta ställning för att unionen ska upplösas för att kunna ge plats för någon form av socialistisk klubb. 

Just det sista säger för övrigt en hel del om Jonas Sjöstedts förnyelseprojekt och om vad V är för typ av parti. Så här 30 år efter att de socialistiska planekonomierna kollapsade under tyngden av sina egna misslyckanden är Vänsterpartiets mål och mening fortfarande att ersätta kapitalism med socialism. 

Staten ska göra mer, helst allt. Några insikter om behovet av privat ägande och en fri ekonomi för att skapa välstånd och att upprätthålla en fungerande demokrati finns fortfarande inte. 

Det har Jonas Sjöstedt inte haft några ambitioner att ändra på. 

Den socialdemokratiska regeringen driver just nu en i stora drag liberal politik. Vänsterpartiet har en skicklig ledare. Ändå lyckas V inte locka fler missnöjda vänsterväljare än för att nå en topp på 9–10 procent.

Tack och lov är efterfrågan på socialistisk politik inte särskilt stor i Sverige.