Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 19:49

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/nyheter/politik/ann-linde-kan-vanda-blicken-mot-eu/

Politik

Ann Linde kan vända blicken mot EU

02:24. Ann Linde lämnar posten som utrikeshandelsminister för att ersätta Margot Wallström som Sveriges utrikesminister.

Ann Linde har lång dokumenterad erfarenhet av internationella frågor. Och gedigen kunskap om hur man överlever maktspelet i svensk politik.

Det sägs att det är mycket Ann Linde i Ann Linde. Med det avses att Sveriges nya utrikesminister är en energisk person med ett påtagligt temperament. Till och med humör - om hon är på det humöret.

Sådana omdömen kan förstås sätta kristallkronor i gungning hos de tonlägeskänsliga diplomaterna i Arvfurstens palats, där utrikesdepartementet, UD, huserar. De kan trösta sig med att Ann Linde lär veta väl när hon ska tala och när hon ska tiga. Annars skulle hon inte klarat sig kvar i politiken under alla stormiga år inom socialdemokratin. 

Det var vid millennieskiftet som hon utsågs till internationell sekreterare för Socialdemokraterna. Då var Göran Persson statsminister och partiordförande. I EU-valet 2004 fick hon även agera valledare. År 2006 skapade hon rubriker när det visade sig att hon som partifunktionär fått regelbunden information från försvarsdepartementet. 

Efter valförlusten 2006 avgick Göran Persson. Men Ann Linde blev kvar på partihögkvarteret.

Hon fanns med på resorna när i tur och ordning Mona Sahlin, Håkan Juholt och Stefan Löfven skulle skolas in som efterträdare. Resor till London, New York, New Delhi och Chicago. Palestina och Israel. 

Först 2013 lämnade hon posten som internationell sekreterare för att bli permanent chef för Europeiska socialdemokraternas partis internationella avdelning i Bryssel. Det blev en kort sväng, för efter maktskiftet kallades hon hem för att bli statssekreterare hos den nya inrikesministern Anders Ygeman.

Hon sades ha en stor del i det mediala utbrottet av Ygemania, när statsrådet gav ett kapabelt intryck i hanteringen av terrorhot och flyktingkris. Men hon var också den i regeringskansliet som först nåddes av uppgifterna om it-haveriet på Transportstyrelsen. När skandalen rullades upp 2017 vägrade hon länge att besvara DN:s frågor om ansvaret för den senfärdiga reaktionen från regeringskansliet.

Vid det laget var Ann Linde minister på UD, med ansvar för EU och utrikeshandel. Hon hade också kritiserats för att hon bar sjal, i samband med ett ministerbesök i Iran - en bild som lär återkomma i debatten om feminismen.

När hon miste ansvaret för Europafrågorna vid regeringsbildningen i januari i år trodde många att hennes karriär hade passerat zenit. Men på tisdagen utsågs Ann Linde till chef för utrikesdepartementet, ett av de mest attraktiva och eftertraktade uppdragen i svensk politik.

Det var inte alla på UD som applåderade – men de applåderar ganska sällan på UD.

Hur kommer Ann Linde att förvalta arvet efter Margot Wallström?

Regeringsförklaringen gav ett par ledtrådar. Den feministiska utrikespolitiken blir kvar som till exempel etikett för Sveriges ansträngningar för att främja sexuell och reproduktiv hälsa i världen. Men FN har en undanskymd plats i texten, med en hänvisning till det kommande klimattoppmötet i New York. Medlemskapet i EU beskrivs däremot som ett fundament för Sverige. Nyansskillnaden ska inte överdrivas – Sverige har precis avslutat en period i FN:s säkerhetsråd – men möjligen återspeglar skrivningarna den nya utrikesministerns ambitioner.

Utrikespolitik kan beskrivas som en balansgång mellan idealism och realism. I teorin är detta helt olika skolor. I praktiken är de flesta internationellt engagerade politiker både bärare av värderingar och pragmatiker som sätter Sveriges intressen i främsta förhandlingsrummet. 

Olof Palme är ett tydligt exempel. Han talade om solidaritet med tredje världen och värnade den svenska alliansfriheten i närområdet. Det var ett förhållningssätt som väckte både beundran och aversion.

Men när socialdemokrater talar om Palme-eran så vårdar de främst minnet av en tid när Sverige hade en tydlig röst i världen. Det var partimedlemmarnas längtan efter en mer aktiv utrikespolitik som banade väg för Margot Wallström för fem år sedan.

Oppositionen provocerades av utrikesdepartementets slogan om Sveriges ”oberoende röst”. En återkommande kritik var att Wallström inte prioriterade Europasamarbetet.

Ann Linde uppfattades inte som en del av den innersta kretsen i utformningen av den nya utrikespolitiken. Snarare förknippades hon med gänget runt den tidigare utrikespolitiska talespersonen Urban Ahlin, ett gäng med en mer realpolitisk agenda.

Ann Linde formulerar sig i den andan, när hon betonar att hennes viktigaste uppdrag är att se till att Sverige ska vara tryggt och säkert. Säkerheten i närområdet har försämrats och kommer att kräva stor uppmärksamhet.

Dessutom pockar händelseutvecklingen i Mellanöstern på den nya utrikesministerns uppmärksamhet. Det finns förhoppningar om att Ann Linde ska förbättra relationerna med Israel. Men någon skarp kursändring är kanske inte att vänta: Linde har ett dokumenterat engagemang i Palestina och utsågs 2011 till ”årets Palestinavän”.

Allvaret väntar – men först några timmars fest. Man riktigt hör hur det klirrar i kristallen på Arvfurstens palats när hon i en paus mellan intervjuer säger att hon är ”skitglad” över sitt nya jobb.

Läs också:

Ewa Stenberg: Löfven gjorde en riktig Persson