Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 21:42

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/nyheter/varlden/nathan-shachar-netanyahu-utlovar-sensationer-for-att-halla-rivaler-pa-defensiven/

Världen

Nathan Shachar: Netanyahu utlovar sensationer för att hålla rivaler på defensiven

Bild 1 av 2
Foto: Menahem Kahana/AFP
Bild 2 av 2
Foto: Shamil Zhumatov

Genom spektakulära utspel under valkampanjen har premiärminister Benjamin Netanyahu lyckats sätta dagordningen inför valet på tisdag. Rivalerna vaknar varje morgon till ett schema som redan är spikat, skriver DN:s Mellanösternkorrespondent Nathan Shachar.

En enda person sätter dagordningen under den israeliska valkampanjen – premiärminister Benjamin Netanyahu. De andra partiledarna är fulla av energi och idéer, och brinner av lust att briljera och övertala, men varje morgon vaknar de till ett schema som redan är spikat.

Vissa morgnar meddelas det från regeringskansliet att premiärministern förbereder ”ett dramatiskt meddelande till nationen”, som kommer att direktsändas på kvällen. Det betyder att alla medierna och deras politiska orakel lämnar allt de har för händer och sätter igång att spekulera kring den utlovade sensationen. Många av kännarna kommer att håna Netanyahu och säga att det hela bara är ”spin” och snömos för att göra intryck på de mest enfaldiga väljare. När det dramatiska budskapet sedan kommer, så blir det oftast en antiklimax, kanske en satellitbild på en iransk kärnvapeninstallation eller ett storstilat löfte om reformer och initiativ – efter valet. Men syftet är uppnått: att hålla rivaler och reportrar på defensiven, att hela tiden serva in nya hårda bollar på deras planhalva, hålla dem upptagna och andfådda och inte låta dem samla sig till egna utspel.

På kvällen meddelas att Netanyahu nästa dag reser till London, eller Moskva, eller någon annanstans, för att dryfta livsavgörande frågor med världens ledare (aldrig till något litet obetydligt land). Det sägs, eller antyds, att resan är nödvändig för att parera Irans senaste ränker, eller att ärendet är så hemligt att inget alls kan röjas. Resan betyder att valkampanjen läggs på is i ett par dygn. Medierna och deras redaktioner måste besluta om vem som skall skickas med på premiärministerns plan (där finns alltid plats) och tidningssidor och sändningstider bokas för rapporter från resan.

Nästa dag öppnar med något hårresande premiärministerns sagt på Twitter eller Facebook, oftast om Israels araber, eller om de politiska partier som kan misstänkas för att göra gemensam sak med araberna efter valet. (Inga arabiska partier har någonsin ingått i någon regering.) I förra veckan varnade Netanyahu för att oppositionsfronten Blåvitt vill ha till stånd valfusk i stor skala i arabiska samhällen, för att kunna rycka åt sig makten den vägen. Just det hände nästan i aprilvalet, hävdade Netanyahu - araberna fuskade. Valmyndigheten och polisen meddelade att ytterst litet fusk noterats, och då till Likuds fördel. Men Netanyahu krävde att kameror måste installeras i vallokalerna och att en ny lag måste stiftas om detta. Det fanns inte stöd i Knesset för en sådan lag men Netanyahu insisterade och förlorade voteringen. Men det var inte lagen som var huvudsaken för Netanyahu, utan den flera dagar långa diskussionen, där han kunde peka ut rivaler och motståndare som opatriotiska och arabvändliga.

Nästa kapitel i följetongen om de farliga araberna kom nu i torsdags, då premiärministern anklagade oppositionen för att planera en koalition med araberna; ”araberna som vill förintas oss – män, kvinnor och barn!”. ”Förinta” är ett laddat ord i Israel, och tanken att ”Blåvitt”, som leds av tre tidigare överbefälhavare, skulle konspirera med araberna för att förinta Israel är svår att få grepp om. Men så gick ännu en dag med motståndarna på defensiven. Som vanligt då Netanyahu går för långt i sina utfall mot araberna, drog han tillbaka sina ord efter ett antal timmar, och lade skulden på en ”ung medhjälpare”, som på eget bevåg skulle ha tagit sig in på den kontrollfixerade ledarens mediekonton och ställt till det.

I denna slängkarusell är Netanyahu alltid steget före och alla de andra ständigt omtöcknade och ur balans, upptagna med att protestera eller försvara sig mot fantastiska anklagelser. Han håller hela sin omgivning på språng, och han gör det med en skicklighet och en brist på skrupler som får motståndarna att likna vilsna nybörjare. Han, som aldrig ger intervjuer annat än till sina ”egna” medier är nu frikostig med intervjuer, på bästa sändningstid.  

Tisdagens val är en repetition av valet den 9 april. Den gången såg det ut som om Netanyahu segrat. Hans Likud fick flest röster och lika många Knesset-mandat, 35, som Blåvitt. Premiärministern drog en suck av lättnad, hans nya koalition skulle nu kunna ta itu med det mest brännande problemet i hans värld: att säkra honom immunitet mot åtal i de tre korruptionsutredningar som förmörkat hans vardag under tre år.

Förhandlingarna med den gamle kumpanen Avigdor Lieberman, ledare för det invandrarorienterade ”Israel vårt hem”, blev segslitna. Lieberman började som hjälpreda åt Netanyahu i Likud, och har varit både utrikesminister och försvarsminister under honom. Liebermans parti har krympt hastigt på senare år. Hans ex-sovjetiska väljarkår åldras och försvinner och deras barn och barnbarn blir israeler som inte känner samma behov av en rysktalande beskyddare. Netanyahu lovade Lieberman försvarsposten – den tyngsta portföljen i Israels politik. Men Lieberman ville inte ha den – sist han hade den blev den bara till förtret: Han hade lovat erövra Gaza och krossa Hamas-regimen så snart han blev försvarsminister, men när han väl blev det vägrade Netanyahu ge klartecken för ett sådant äventyr.

Det enda, sade Lieberman, som skulle beveka honom att ta plats i en ny koalition, vore en ny lag som tvingade alla unga ortodoxa judar att göra värnplikt. En sådan lag skulle göra honom populär också bland de många icke-ryska israeler som rasar över de ortodoxas privilegier och gjuta nytt liv i partiet. Men en sådan lag kunde Netanyahu inte erbjuda, eftersom hans bägge viktigaste partners var de ortodoxa partierna. Innan presidenten hann ge oppositionsledaren, general Benny Ganz, i uppdrag att försöka bilda regering efter att Netanyahu misslyckats, så skyndade sig Netanyahu att upplösa det nyvalda parlamentet.

De senaste veckorna har den ena efter den andra av Likuds tidigare ledarfigurer tagit avstånd från Netanyahus försök att underminera demokratin och sätta dess institutioner ur spel. I veckan har förre ministern Benny Begin, son till partiets legendariske grundare Menachem Begin, meddelat att hans samvete förbjuder honom att rösta på Likud. Knessets förre talman Dan Tichon har instämt. Men av mätningarna att döma håller Netanyahu ställningarna och är bara en hårsmån från att skaffa sig en Knesset-majoritet på 61 mandat – utan Lieberman. Lyckas han har han goda utsikter att slippa åtal och regera vidare så länge han har hälsan. Men allt under 61 mandat betyder motsatsen – åtal i mål där hans närmaste medarbetare vittnar mot honom, och sannolikt fängelse.

En viktig faktor i det gastkramande spelet blir valdeltagandet, som väntas sjunka. Allmänheten är trött på både val och politik. Särskilt araberna, som man kunde ha trott skulle mobiliserats av premiärministerns tjuvnyp, verkar apatiska. Under ett besök i Nasaret, den största helt arabiska staden, mötte DNs utsände flera personer som inte hade reda på att ett val var på väg. Högernationalister, och i ännu högre grad ultraortodoxa judar, röstar dock alltid mangrant. Ju fler soffliggare i andra grupper, desto fler mandat åt dem.

Läs mer: 

Nathan Shachar: Väljarna lojala trots störtflod av pinsamheter 

Netanyahu hotar annektera Jordandalen