Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-16 22:13

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/sport/basketstjarnan-nina-baresso-jag-tittade-efter-lasermannens-roda-prick-pa-vag-till-traningen/

Sport

Basketstjärnan Nina Baresso: Jag tittade efter Lasermannens röda prick på väg till träningen

Bild 1 av 3 Nina Baresso i Alviksdressen på garageuppfarten hemma i Södertälje. 44 år gammal har hon gjort comeback i Basketligan.
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 2 av 3
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 3 av 3
Foto: Alexander Mahmoud

44 år gammal har Nina Baresso sensationellt gjort comeback i Basketligan.

Nu berättar spelaren vars vinnarskalle jämförts med Zlatan Ibrahimovics om drömmen om att spela i samma lag som sin dotter, kampen för att själv ens få en karriär som basketspelare och rädslan för att bli ett av Lasermannens offer.

– Varje gång jag klev av tunnelbanan vid Åkeshov och gick i tunneln så tittade jag hela tiden på mig själv för att se om jag såg en röd prick, säger hon.

En basketkorg finns uppställd utanför den röda tegelvillan. Några bollar ligger nedför trappan. 

Det är ingen tvekan om att vi hamnat rätt.

En ung, kortklippt kille öppnar när vi ringer på. Inifrån huset hörs en stämma som hälsar oss välkomna och ber oss kliva in. Den tillhör hans mamma, Nina.

Det är henne vi stämt möte med, 44-åringen som i höst gjort sensationell comeback i Basketligan – Nina Baresso. 

I augusti skrev hon kontrakt med Alvik Basket.

11-årige Dilmon och hans två år äldre syster Kiela äter middag. Mamma Nina dukar fram nybakta kanelbullar och sätter fart på den stilrena kaffemaskinen. 

Nina Baresso är en ikon inom svensk basket. Redan 1992 debuterade hon i Basketligan. Och 27 år senare har hon just inlett sin fjortonde säsong i högsta serien. 

Karriären är inte som de flesta andra. Den har visserligen inneburit tre SM-guld, spel i landslaget, och en proffskarriär i spanska Salamanca. 

Men hon har också bildat familj tillsammans med maken Daniel, fått tre barn, gjort längre speluppehåll för att sedan komma tillbaka vid mogen ålder. Den äldste av ”arvingarna” är Enlil, en lång, gänglig 16-åring, som också spelar basket, men även är domare.

Men det är 13-åriga Kiela som ska hjälpa mamma Nina att uppfylla drömmen, att få spela elitbasket tillsammans med sin dotter. Kiela som spelar för mammans moderklubb Södertälje, i laget för flickor födda -06.

– Jag är beredd att köra vidare bara för att få uppleva det. Även om det skulle innebära att jag hinner bli 50 år innan det blir verklighet, säger Nina.

– Men om det inte blir verklighet i Basketligan så finns alltid möjligheten i Huddinge, i basketettan. Och om ingen klubb vill ha oss så får vi väl starta en egen klubb, säger hon och skrattar.

13-åriga dottern Kiela spelar i dag i Nina Baressos moderklubb Södertälje. Foto: Alexander Mahmoud

För Kiela finns alla möjligheter att satsa på basketen. Och hon kunde inte ha större uppbackning från sin familj och omgivning. Mycket har hänt sedan Nina Baresso i mitten av 80-talet började spela basket. Nina Baresso är assyrier. Under uppväxten insåg hon efter hand att den kultur hon levde i innebar att hon hade andra hinder att ta sig över än de lagkamrater som hade en helsvensk bakrund.

– Inte när jag började som 10-åring, men när jag blev 14, 15 år. När folk runtomkring sa ”Er dotter kommer att bli försvenskad, hon kommer inte att gifta sig med en assyr, när ska hon hinna bilda familj?”

– På den tiden gifte sig våra tjejer väldigt tidigt. Tjejerna skulle föda barn och ta hand om familjen. 

Men Nina Baresso berättar att hon inte ville vara en i mängden. Hon ville vara en förebild, göra det lättare för kommande generationer. Något som också drivit henne att fortsätta spela.

– Men det har inte alltid varit lätt. Jag har inte alltid känt mig accepterad för den jag är. På grund av min spelstil och mitt sätt att tänka basket, som varit väldigt osvenskt, och väldigt otjejigt.

– Många har dragit paralleller mellan mig och Zlatan. Vi är vinnarskallar, vi nöjer oss inte med att vara nummer två. Men om vi har kraften att bli nummer ett, det är något helt annat. Någonstans där föddes min knytnäve, så fort jag gjorde något bra så vart det den här, säger Nina och höjer sin knutna näve.

– Det var mer riktat mot mig själv, det stärkte mig själv, det här gjorde jag bra, för jag kände inte riktigt det där stödet från andra runtomkring mig. Men folk tog det negativt, ”hon vill bara visa” tyckte man. 

Basketikonen berättar hur de frågorna dykt upp vid varje klubbyte. ”Vågar vi ha Nina i laget? Hur kommer det att bli med Nina i laget?”

– Det har alltid funnits ett MEN. Och detta MEN har stört mig.

Många har dragit paralleller mellan mig och Zlatan. Vi är vinnarskallar, vi nöjer oss inte med att vara nummer två. Men om vi har kraften att bli nummer ett, det är något helt annat. Någonstans där föddes min knytnäve.

Är det framför allt på ledarplanet som detta MEN existerat?

– Jag har upplevt det även från medspelare, det har funnits mycket avundsjuka. Spelare som velat göra det jag gjort på planen, bli ledaren, få den uppmärksamhet som jag fick i media.

Hon säger att hon aldrig efterfrågade uppmärksamheten. Hon var bara sig själv, pratglad och social, och att media gillade hur hon bjöd på sig själv.

– Och jag ska inte sticka under stol med att jag gillar det. Det ger mig energi, förbättrar mitt självförtroende. Behöver jag skämmas för det? NEJ!

– Men på den tiden var det tufft. Flera gånger har jag sagt att nu slutar jag. Jag har hatat basket lika mycket som jag har älskat basket. 

Känner du att du gått i fronten för andra invandrartjejer?

– Det är många som sagt: ”Tack för att du öppnat upp för oss, visat att det går att behålla sin identitet, sin kultur, och samtidigt slå sönder jantelagen, eller vad man ska säga?”

Nina Baresso berättar att hon inte är uppväxt med curlande föräldrar som skjutsat henne till aktiviteter. Hon var duktig i tennis, men ekonomi för att satsa på den drömmen fanns inte. Det fick bli en lagsport, det var billigare och hon var inte heller lika beroende av sina föräldrar.

27 år har gått sedan Nina Baresso debuterade i högsta basketserien i Sverige. Nu är hon tillbaka där. Foto: Alexander Mahmoud

1990, när hon var 15 år, bestämde hon sig för att lämna Södertälje och gå till Alvik, en klubb som hon kände ville satsa på henne. Valet betydde att hon fick ta sig den långa vägen mellan träningarna och hemmet på egen hand.

Under början av 1990-talet växte en främlingsfientlig våg över Sverige. Ny demokrati röstades in i riksdagen 1991 och i Stockholm och Uppsala spred en man vid namn John Ausonius skräck när han mellan augusti 1991 och januari 1992 sköt sammanlagt elva personer med mörkt hår eller mörk hudfärg vid olika attentat. I början använde han ett gevär med lasersikte vilket gjorde att han i medierna kallades för ”Lasermannen”.

– Det var en tuff tid, säger Nina Baresso.

– Varje gång jag klev av tunnelbanan vid Åkeshov och gick i tunneln (under Bergslagsvägen), jag tänker på det fortfarande, så tittade jag hela tiden på mig själv för att se om jag såg en röd prick. Jag var 16 år, vi hade inga mobiler, jag var ensam, jag sprang, men jag skulle bara ta mig till träningen. Inget skulle stoppa mig. Och såg jag den där jäkla röda pricken på mig skulle jag springa och ducka. Jag minns att jag tänkte att jag må vara en blatte, men den där lasermannen ska inte stoppa mig.

– Hade jag varit 16 år i dag hade det varit lättare, för då hade jag haft mamma eller pappa eller någon kompis i mobilen.

– Men jag kände att min enda väg ut i det svenska samhället är min basket.

När kände du att det vände för dig? När ditt spel gav en positiv effekt?

– Jag har nog aldrig känt att det har vänt så. Men när jag blev proffs i Spanien kände jag att jag kunde släppa det där. Jag hade visat att jag fortfarande var en del av den assyriska kulturen men dessutom en del av den svenska idrottsrörelsen. Jag kände att jag fick ett erkännande från svensk basket.

När hon kom tillbaka från Spanien och gifte sig trodde många att hon skulle sluta.

– Men nej, Baresso kom tillbaka. Min man träffade mig som en basketspelare, och han får leva med en basketspelare. Så är det.

På samma sätt kom hon tillbaka när äldsta sonen var tre månader.

– Så allt snack om att jag ska sluta triggar mig. Jag brinner för det jag gör, jag kommer tillbaka, och där är jag fortfarande.

”Allt snack om att jag ska sluta triggar mig. Jag brinner för det jag gör, jag kommer tillbaka”, säger Nina Baresso. Foto: Alexander Mahmoud

Har du på sätt och vis skapat en ny plattform för invandrartjejer i det svenska samhället?

– Jag hoppas och tror det. För någonstans har vi alla ett samhällsansvar. Jag sade tidigt till mig själv att jag ska bli den förebilden jag själv saknade. När jag växte upp som ungdomsspelare visste våra elitspelare knappt vilka vi i ungdomslaget var. De hälsade knappt på oss när vi satt där i hallen. Jag minns att det sårade mig. Hur kunde de bara gå förbi oss, vi som hejade på dem?

– Jag bestämde mig för att jag alltid skulle ta mig tid för ungdomsspelare som ville prata. Alltid hälsa på alla som jag ser. Jag vet inte hur många som fått mitt telefonnummer. De kan alltid höra av sig om de behöver hjälp, vare sig det är hemma, i skolan eller med basketen. Jag tar mig den tiden.

Är det många som hört av sig?

– Ja, det är många som har vacklat, men som jag fått att fortsätta spela basket. Jag har förklarat att livet går inte bara framåt hela tiden. Jag vet inte hur många stängda dörrar jag har stött på, som jag öppnat upp av egen vilja. För det finns ingen som kan sätta stopp för dig, om du inte själv sätter stopp, i ditt eget huvud.

Jag vet inte hur många stängda dörrar jag har stött på, som jag öppnat upp av egen vilja. För det finns ingen som kan sätta stopp för dig, om du inte själv sätter stopp, i ditt eget huvud.

Basketen har generellt varit bra på att knyta till sig invandrartjejer, bättre än fotbollen, eller?

– Ja, du behöver ingen dyr utrustning, du behöver bara ett par dojor, sedan kan du börja spela.

– Men när jag började spela fick jag höra att jag kommer att bli väldigt manlig. Jag spelade mycket fotboll ute på gården med mina bröder. Assyr-syrianers bild av idrottstjejer var att vi skulle få stora ben, stora armar, vi skulle inte få behålla vår kvinnlighet. Jag vet inte om det ligger något i just fotbollen, att de inte lyckats, för tjejer inom basketen är något slankare, oftast. Vi blir inte lika stora som fotbollstjejer. Men det var då, när jag började spela. Nu vet jag inte liksom.

– Sedan måste man ut i skolorna och prata. Jag vet själv, när jag spelade i Södertälje gick jag runt i skolorna och pratade om basket. De fick matchbiljetter, de fick kontakt med oss. Då blir det lättare att gå på en match. De kunde känna att ”Jag känner Nina, Nina ska jag heja på”.

Hur ska basketen gå vidare, och komma åt alla grupper i samhället?

– Framgång för landslaget är viktigt. Och nu när vi är så nära som ett OS-kval så skulle det betyda mycket. Men förebilderna måste ta sig tid att träffa ungdomar.

– När jag spelar har jag alltid någon form av kontakt med publiken. Om jag får ögonkontakt tittar jag. Gör jag poäng tittar jag igen, lite extra, och pekar lite. Jag vinkar lite när vi har timeout eller är på väg till pausvilan. Bara för att skapa lite relation. För då kommer de att vilja komma dit även nästa gång.

För två månader sedan, strax innan säsongen startade, kom den sensationella nyheten. Hårdsatsande Alvik Basket hade skrivit kontrakt med Nina Baresso. En 44-årig spelare som de flesta ansåg hade spelat färdigt på elitnivå.

– Jag har familj, tre barn och jobbar heltid. Men jag har också en enorm drivkraft, säger hon.

Det senare förvånar inte. I hemmet i Södertälje finns nämligen peppande uppmaningar som väggdekorationer. 

I ett av barnens rum kan man läsa: ”Ingenting är omöjligt… Det omöjliga tar bara lite längre tid…”

Och på ytterdörrens insida står med stora bokstäver: ”Wish it, Dream it, Do it”.

Rutinen avgör när mamma Nina och dottern Kiela Baresso möts i en en-mot-en-match utanför huset i Södertälje. Foto: Alexander Mahmoud

Basketkorgen framför huset är perfekt rekvisita för fotografen. Så snart Kiela ätit klart slinker hon snabbt in på rummet och byter om till Södertäljedressen. Nina hittar en Alviksdress i gömmorna, matchtröjan har hon inte hemma eftersom den alltid lämnas in för tvätt efter användning.

Sedan turas de om att driva mot korgen. Det visar sig att gammal är äldst. Dessutom, längden, 175 centimeter mot 162, och inte minst rutinen avgör den lekfulla tvekampen. Och bilderna blir bra.

– Det är faktiskt första gången vi gör något sådant här tillsammans, säger Nina, påtagligt nöjd.

Blev du förvånad när Alvik hörde av sig?

– Det kan man lugnt säga. 

Hon hade fört samtal med Södertälje, som aldrig återkom. Planen var att spela kvar i Huddinge. 

– Sedan träffade jag Janel (McCarville, Alviks amerikanska) på ett bröllop i början av augusti. Vi skojade lite, och hon frågade om jag inte skulle komma och spela för Alvik. 

Nina trodde aldrig att Alvik skulle öppna upp dörren. Hon hade ju spelat i division 1 i så många år utan att någon Stockholmsklubb hört av sig. En vecka senare ringde Alvik.

– Det var inte ett lätt beslut. Jag kände att Huddinge byggt laget kring mig, att jag hade ett stort ansvar, att jag inte bara kunde vända ryggen och gå. 

– Det var först när Huddinge pushade mig till att säga ja, som jag kände att nu gör jag det här.

Alviks klubbdirektör David McCann förklarar värvningen med att man sökte en spelare som kunde bidra med erfarenhet, ledaregenskaper, och som dessutom kunde spela på flera positioner.

– Nina Baresso passade in på den beskrivningen. Och vi har många unga spelare i laget som behöver guidning. 

Tio av de 13 övriga spelarna i truppen var faktiskt inte ens födda när Nina Baresso ligadebuterade för 27 år sedan.

– Det är en utmaning för henne att spela på liganivå igen. Men hon har ett par fantastiska säsonger bakom sig i basketettan. Och hon är lika bra som för tio år sedan, då hon senast spelade i ligan, säger McCann.

Inför rekryteringen återkom bilden av Nina som en diva. Som en spelare som vill synas och höras, hur skulle hon gå ihop med de yngre spelarna? 

Men trebarnsmamman, som jobbar som fritidspedagog, lugnade klubben. 

– På skolan är jag omtyckt av de flesta av alla elever, och jag har stor respekt, och det beror på hur jag är och hur jag bemöter människor.

– Jag förväntar mig inte att spela 40 minuter (varje match). Jag förväntar mig inte att gå in och dominera, på samma sätt som jag en gång gjorde. Jag kommer aldrig att kunna tävla med dem (lagkamraterna) i snabbhet, vara spänstigast, men jag kan vara den som är kyligast, på grund av min erfarenhet och min rutin.

Du upplevs som en väldigt stark person, stämmer det?

– Ja, men ibland klingar det lite negativt i mina öron. Många säger det kanske inte alltid i en positiv bemärkelse.

Hon berättar att hon fått lämna två olika klubbar när hon tagit för mycket plats, hon har fått höra att hon hämmat de andras utveckling.

– Men vad skulle jag göra? Spela mindre bra? Ändra på mig själv? Dessutom hade jag knytnäven som åkte upp i luften när jag gjorde någonting bra, säger Nina, visar gesten och skrattar.

Du har uppenbarligen klarat att skaka av dig kritiken?

– Det har blivit min drivkraft. Att hela tiden motbevisa påståendet som ”du kommer aldrig att bli bäst, du kommer aldrig att komma långt”.

Att hon under många år fått höra att hon gjort sitt har hon tröttnat på. Nej, dominera i högstaligan kan hon kanske inte, men prestera bra. Hon tycker att den inställningen saknas i svensk idrott, att på tok för många duktiga spelare slutar för tidigt.

– Vi har kanske inte haft förebilderna. Jag har haft förmånen att se Susanne Rosengren och Marie Söderberg som spelat när de varit plus 40. Och då har jag tänkt, kan de så kan jag. Och jag är ute efter svenska rekordet, att bli den äldsta kvinnan som spelar elitbasket.

– Men om jag kommer dit eller inte hänger på många faktorer. Jag måste hålla mig frisk, motivationen måste finnas kvar, jag måste vara välkommen i något lag.

– Och jag har sagt att är jag inte välkommen i något lag när jag är 49 år så startar jag ett eget lag (skratt).