Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 13:52

Artikelns ursprungsadress: https://finaldestinationblogmagazine.com/sport/johan-croneman-kenny-bracks-historia-vacker-fragor-men-de-stalls-inte/

Sport

Johan Croneman: Kenny Bräcks historia väcker frågor – men de ställs inte

Kenny Bräck under en tävling på Rockingham Motor Speedway strax norr om London i september 2001. Foto: Henrik Montgomery/TT

Kenny Bräcks karriär, hans driv, hans envishet, hans målmedvetenhet och hans exceptionella skicklighet som förare är värd all vår beundran.

Men visst finns det frågor ändå. Massor av frågor. De ställer inte SVT:s Johan Ejeborg i det porträtt han tillsammans med fotografen Per Zetterman gjort om racingföraren, skriver DN:s sport i tv-krönikör Johan Croneman.

Det går ungefär en motorreporter på 25 fotbollskrönikörer – trots ett massivt motorintresse över hela landet. Störst är det förmodligen utanför storstäderna, och där har ni väl en av förklaringarna till snedvridningen i bevakningen.

F1-cirkusen är välbevakad och lättåtkomlig via kabel-tv, SVT gör nog sitt för att pliktskyldigast täcka lite rally, lite folkrace, lite speedway – med betoning på lite.

Mycket är det inte.

Det brukar givetvis bli bättre när vi får fram en fixstjärna i någon av de större, mest glamourösa motorsporterna, men eftersom det nu på sin höjd låter sig göras sisådär högst vart 25:e år, så blir bevakningen därefter.

SVT:s reporter Johan Ejeborg har nu tillsammans med fotografen Per Zetterman gjort ett 45-minutersporträtt om och med racingstjärnan Kenny Bräck. På SVT kallar man det för en dokumentär, och de borde givetvis veta bättre, kanske kan man kalla det ett reportage.

Det är framför allt ett hyllningsporträtt, och det finns väl inte så många invändningar man kan ha om det i sak: Kenny Bräcks karriär, hans driv, hans envishet, hans målmedvetenhet och hans exceptionella skicklighet som förare är värd all vår beundran.

Men visst finns det frågor ändå. Massor av frågor. Johan Ejeborg ställer inga frågor, han berättar storyn, rakt upp och ner. Från a till ö, från ax till limpa som det hette förr.

Här finns inte ett enda litet gupp i vägen, om jag tillåts använda den slitna klyschan. Det är en gullig och söt berättelse om hur den bil- och motorintresserade unge värmlänningen slet och slog sig fram till världens kanske hårdaste motorklass, den amerikanska Indycarserien.

Det är en hyllning han är värd, men är det allt vi vill och behöver veta: Att han är värd all beundran?

Hans spektakulära krasch den 12 oktober 2003 på Texas Motor Speedway får givetvis inleda Johan Ejeborgs och Per Zettermans porträtt, och det är lika förutsägbart som allt annat i programmet. 

Det är bland det värsta man har sett, Kenny Bräcks hjärta har stannat när räddningsmanskapet når fram. Det enda som sägs om detta är ”jag minns ingenting”, därefter ser man honom på kryckor och vips är han opererad och rehabad och redo för comeback. Men det blev inte riktigt så ändå och sedan tog han ett annat jobb inom racingen.

Han säger: Jag ångrar ingenting under resan, inte ens kraschen, den är också en del av mitt liv.

Den kunde ju också ha inneburit ett abrupt slut på samma resa, även om Kenny Bräck kanske väljer att inte hänga upp sitt liv på den möjligheten. Men Johan Ejeborg? Är inte han nyfiken?

Det är ju han som styr samtalet, han som ställer frågorna, han som bestämmer i vilken riktning reportaget skall gå? Vad är han intresserad av?

Mest av allt verkar han besatt av att bli klar. Gå i mål.

Han rasslar över Kenny Bräcks historia som om han läste högt ur Wikipedia, och det är väl den nonchalansen och ignoransen som är så irriterande. Jag hade till och med kunnat tänka mig att hylla ett misslyckande från Johan Ejeborgs sida – om han bara hade vågat försöka.

Inte en enda gång fick vi känslan av hur det känns att sitta i en bil, i över 400 kilometer per timme, och fatta små små beslut på tiondelar av en sekund – hur det känns både före, under och efter.

Inget om drivkrafter, urkrafter, ångest, ånger, familj, livsavgörande beslut.

I en av de bästa sportdokumentärerna jag sett, dansken Jørgen Leths film om Ole Ritter och Giro d'Italia från 1974 (”Stjärnorna och vattenbärarna”) följer kameran den danske världscyklisten Ole Ritter in på hotellrummet efter ännu en mardrömslikt hård och tuff tävlingsdag. Och där i sängen blir han liggande, fullt påklädd, helt utslagen, stirrandes upp i taket.

Kameran släpper honom inte, det går någon plågsam minut – och ingen annan bild under filmens 91 minuter säger mer om Giro d'Italia och tävlingscykling än just den. Jørgen Leth hade följt Ole Ritter i dagar, veckor, månader för just den bilden.

Man måste vilja berätta något. Något som vi förhoppningsvis inte visste att vi ville veta. Askungesagorna vet vi redan allt om, till döleda.

Dokumentären sänds klockan 21 på SVT1 den 17 oktober men finns också i fyra delar på SVT play från och med den 12 oktober.

Läs fler sport i tv-krönikor av Johan Croneman:

Stämningen under VM är i klass med en begravning

Stor risk att Discovery letar i SVT:s vaxkabinett efter någon ”folkkär” 

En vanlig torsdag i mitt vardagsrum